Enhetens historik
Paleontologin har en lång historia vid museet som sträcker sig från 1800-talet fram till nu. Enheten för paleobiologi bildades i mars 2013 efter en sammanslagning av de tidigare avdelningarna för paleozoologi och paleobotanik.
Paleozoologiska avdelningen under 1900-tal
Enheten för paleozoologi inrättades 1864 när Nils Petter Angelin utsågs till professor och intendent för de paleozoologiska samlingarna. Dessa samlingar hade donerats till Kungliga Vetenskapsakademien då denna grundades, 1739. Angelin efterträddes av Gustaf Lindström 1876, och den senare av Gerhard Holm 1901. Dessa tre är kända för noggranna och grundläggande beskrivningar av svenska ryggradslösa fossil. Enheten fick en ny forskningsinriktning av Erik Stensiö, professorn 1923-1959. Stensiö grundade den så kallade Stockholmsskolan för studier i ryggradsdjurens struktur och evolution. Stensiö och hans efterträdare Erik Jarvik (professor från 1959 till 1973) och Tor Ørvig (professor från 1973 till 1982) fokuserade på de "lägre" ryggradsdjuren, från cyklostomer till övergångsformer mellan benfiskar och groddjur.
Med Valdar Jaanusson (1982-1989), Jan Bergström (1989-2004) och Stefan Bengtson (2005-2014) återfördes ledarskapet till experter på ryggradslösa djur, och forskningen om ryggradsdjur fokuserar idag på kenozoiska däggdjur.
Paleobotanik
Avdelningen för paleobotanik inrättades 1884-85 för att inhysa fossila växter som samlats in på svenska expeditioner till Arktis samt museets samlingar av kryptogamer och gymnospermer. Upptäckaren och forskaren Adolf E. Nordenskiöld - kanske mest känd för sin upptäckt av "Nordostpassagen" - var avgörande för enhetens inrättande och utnämningen av Alfred G. Nathorst till den första professorn (1884-1917). Paleobotanik flyttade 1915 från sin ursprungliga plats på Wallingatan till den nuvarande platsen vid Frescati.
Nathorst följdes av en rad kända paleobotaniker som chefer; Thore G. Halle (1918-1950), Olof H. Selling (1951-1966), Britta Lundblad (1966-1986) och Else-Marie Friis (1987-2015). De fossila växtsamlingarna speglar tidigare och nuvarande forskares och upptäcktsresande intressen och aktiviteter, och de innehåller många unika och viktiga exemplar. Huvuddelen av samlingarna kommer från Sveriges mesozoikum och från Arktis. Det finns också betydande samlingar från Antarktis, Sydamerika och Kina, såväl som mindre samlingar från många andra områden i världen. Nyligen utsökt bevarade angiosperm-fossil från flera kritalokaler i Europa har lagts till samlingarna.
Exemplar från paleobotaniska avdelningen ligger till grund för många vetenskapliga artiklar, och mycket material används för närvarande i originalforskning av forskare runt om i världen.
Tillsammans i nya enheten för Paleobiologi
2015 flyttade de paleobotaniska samlingarna och personalen in till paleozoologerna och Professor Vivi Vajda från Lunds universitet tog över som chef för den nu dubbelt så stora enheten, Paleobiologi. Vajda har en bred paleontologiskt bakgrund och har forskat på mikrofossil, paleobotanik och paleozoologi med fokus på Skånes paleozoikum och mesozoikum. Forskningsinriktningen har under hennes ledning rört sig från en huvudsakligen beskrivande paleontologi till en kombination of systematisk paleontologi och paleo – ekologi och klimatologi. En stor insats och fokus har lagts på samlingarnas uppordning och registrering och dess synliggörande i ett museigemensamt presentationsverktyg.