Kärrsångare liknar en rörsångare men sjunger som en sävsångare. Kärrsångare känns enklast igen på den virtuosare men sävsångarlika sången som kan höras nästan dygnet runt, men intensivast på kvällarna. Sången består mest av skickliga härmingar (av exempelvis blåmes, hämpling eller fiskmås) som framförs i ett snabbt tempo, och då och då kommer snabba och torra drilljud. Invävt i detta finns hesa och nasala karaktäristiska ljud som ´tsäbi tsäbi´´ eller ´titsää titsää´. Utseendemässigt skiljer den sig från rörsångare genom att ovansidan har en grön, ej brun, anstrykning, och huvudformen är rundare och näbben kortare.
Även biotopen skiljer den från sävsångare, som helst sjunger i vassar. Kärrsångare föredrar diken, åstränder, dammar eller sjöar med buskage och frodig örtvegetation som kan bestå av nässlor, älgört och hundäx. Den sjunger gärna från någon lite högre belägen kvist eller gren av ett inte alltför tätt sälgsnår, men någon uppstickande pinne kan gå lika bra. Ibland kan den sitta inuti ett lågt snår och sjunga.
Har blivit vanligare sedan senare delen av 1900-talet, och förekommer numera tämligen allmänt i de södra och mellersta delarna samt en bit upp efter Norrlandkusten.
Flyttar mot sydöst under augusti och september till vinterkvarter i östra Afrika. Den gör, liksom näktergalar, en dubbelflyttning med ett första vinterområde norr om ekvatorn och ett senare vinterområde i sydöstra Afrika. De återkommer sent i maj eller i början av juni, och är en av våra senast anländande flyttfåglar.
Högsta kända ålder är 9 år och 1 månad.
Författare Lars-Åke Janzon, fil.dr., Naturhistoriska riksmuseet