Färger spelar en stor roll i många organismers liv, inte minsta bland insekterna. Färgerna finns inte bara för sin egen skull, utan de bör öka organismens överlevnadsvärde. Många anlägger färger för att smälta in i omgivningen medan andra hellre vill ha färger som syns.
Strategin med färgsättningen behöver inte vara densamma under organismens utveckling. Hos insekter behöver till exempel inte larv och fullbildad insekt ha samma färgskala.
Aposematiska signaler
Typiska kombinationer av varningsfärger är svart och gult eller svart och rött. Ibland kombineras all tre färgerna, och ibland förkommer också vitt.
Denna färgpalett brukar kallas aposematisk. Att på ett färgsprakande sätt att annonsera sin närvaro grundar sig många gånger på det faktum att dessa djur är giftiga.
Geting, aposematiskt färgad i gult och svart. Foto Lars-Åke Janzon
Nyckelpigan kan avsöndra en gul vätska som är giftig och smakar illa. Foto:Lars-Åke Janzon
Gult och svart
Det finns många exempel på djur som anlägger en gul-svart färgteckning för att synas och varna, eller för att kamoflera sig.
Exempel på giftiga småkryp med dessa färger är getingspindel (Argiope bruennichi), karminspinnarlarver (Tyria jacobaea) och flera arter nyckelpigor (Coccinellidae). Många humlor (Bombus spp.) hör också hit.
Getingspindeln har ett gift som löser upp byten som hamnat i fångstnätet. Foto: Lars-Åke Janzon
Karminspinnarlarven lever enbart av stånds (Senecio jacobaea) som är giftigt för många andra arter. Foto: Lars-Åke Janzon
Humlor bränns inte, det bara känns så när giftet sprutas in. Foto: Lars-Åke Janzon
Rovstekeln, Mellinus arvensis, vars gift inte dödar men paraylserar bytet, så att det kan bli larvföda. Foto: Lars-Åke janzon
Rött och svart
Jourhavande biolog får ofta frågor om ett antal arter svarta och röda insekter, skinnbaggar, som ibland förekommer i stora mängder.
Eldlus
Den 0,9 - 1,3 cm långa svart- och rödfärgade eldlusen (Pyrrhocoris apterus) är ingen lus, utan en skinnbagge. Vingarna är ofta förkrympta. Den är röd och svart med två runda svarta prickar. Eldlusen kan många gånger uppträda i stora mängder, men den är ingen skadeinsekt på hus eller byggnader.
Eldlöss hittas mest vid basen av lindar samt på malvor, vars frukter de suger ur. De suger även ibland på döda insekter och på nyfödda eller nyömsade exemplar av den egna arten.
Också larverna är svart och röda och ju äldre de blir desto mer liknar de den fullbildade eldlusen.
Eldlusen är numer lokalt allmän och finns i stora delar av framför allt sydöstra Sverige och i Mälarlandskapen. Den förekommer från Skåne till Dalarna och södra Norrland.
.jpg)
Eldlus har en helsvart ryggtriangel. Foto: Lars-Åke Janzon
Riddarbagge
Riddarbaggen (Lygaeus equestris) känner du direkt igen på den vita runda fläcken som sitter på vingarnas membranösa del, det vill säga det bakre svarta fältet.
Den 0,8—1,4 cm långa svart- och rödfärgade insekten är dock ingen skalbagge utan en skinnbagge. Riddarbaggen är inget skadedjur vare sig i eller på hus, även om den där kan hittas i stora mängder.
Riddarbaggen suger saft både som larv och i vuxet stadium från tulkörtens blommor och omogna och mogna frön. Födan gör insekten giftig, vilket ger den ett gott skydd mot fåglar.
Riddarbaggen finns längs ostkusten från Blekinge till Västmanland samt på Hallands Väderö.
.jpg)
Riddarbagge med vit fläck på bakpartiet. Foto: Lars-Åke Janzon
Rödlus
Rödlus (Corizus hyoscyami) har röd mitt, skutell, på ryggtriangeln. Den har en halssköld med två svarta sidofläckar och svarta rektanglar på vingarna.
Rödlusen är snarlik både eldlus och främst riddarbagge, men den uppträder alltid enstaka, aldrig i stora mängder. Den fullbildade rödlusen är också lite hårig vilket inte riddarbaggen är.
Rödlöss suger växtsaft från mogna frön av allehanda växter, även om den föredrar korgblomsväxter.
Arten förkommer från Skåne till Lappland.
Rödlus har röd mitt på ryggtriangeln. Foto: Lars-Åke Janzon
Strimlus
Av dessa fyra arter är strimlusen (Graphosoma lineatum) den lättaste att identifiera. Den är regelbundet färgad i svarta och röda längsstrimmor. Man hittar den ofta sittande på någon flockblomstrig växt som hundkex. Den centimeterlånga svart- och rödrandiga insekten är dock en skinnbagge och ingen lus.
Strimlusen är inget skadedjur för trädgårdens växter.
Systematiskt tillhör strimlusen familjen egentliga bärfisar, Pentatomidae, och den kallas också stinklus.
Strimlusen finns i stora delar av framför allt sydöstra Sverige. Vanligast verkar den vara i Mälardalen.
På höstarna är den röda färgen inte fullt utvecklad hos strimlössen. Det är först efter övervintringen som de får den karaktäristiska röda färgen. Den kan då litegrann likna coloradobaggen, Leptinotarsa decemlineata.
.jpg)
Strimlus. Foto: Lars-Åke Janzon
Fjärilar och nyckelpigor
Andra röd-svart aposematiskt färgade insekter är till exempel fjärilarna karminspinnare och bastardsvärmare samt skalbaggarna nyckelpigor.
Härmande djur - Bates mimikry
Det finns andra, men icke giftiga, arter som drar nytta av att härma giftiga arter. En ogiftig art som liknar en giftig kan dra nytta av detta genom att predatorer, exempelvis fåglar, lärt sig undvika den giftiga arten.
Detta sätt att färgmässigt härmas kallas för Bates mimikry, efter den brittiske naturhistorikern Henry Bates.
Larven av alaftonfly ser ganska giftig ut, men även den är helt ofarlig. Foto: Allan Helm
Blomflugor (Syrphidae) är tecknade i gult och svart, men alla saknar gift.
Andra ofarliga arter som är tecknade i gult och svart är exempelvis många glasvingar såsom poppelglasvingar (Sesia apiformis), larverna av alaftonfly (Acronicta alni) och ärtfly (Melanchra pisi). Även de är helt ofarliga.
Blomflugan som liknar en geting är helt ofarlig. Foto: Lars-Åke Janzon
Larven av alaftonfly ser ganska giftig ut, men även den är helt ofarlig. Foto: Allan Helm