Björndjur, tardigrader, är små (vanligen 0,1-0,5 mm långa) trinda djur med fyra par kloförsedda ben. De landlevande arterna lever i vattenhinnor kring mossor och lavar eller i markens översta lager. Tardigrader förekommer också i bottensedimentet i hav, sjöar och vattendrag.
Förekomst
Enklaste sättet att få se tardigrader är att ta litet mossa som man lägger på ett nät upptill i en vattenfylld tratt (tratt som nedtill är försedd med en gummislang och ett litet glasrör). Efter cirka ett dygn kan man ta bort det vattenfyllda röret och suga upp djuren med en liten pipett. En droppe med djur kan sedan studeras i ett mikroskop.
Tardigraderna har en ovanlig förmåga att överleva infrysning och intorkning, vilket gör att de kan förekomma i tuvor av lav och mossa på stenmurar, på bergstoppar och i polarmiljöer. Djuren kan påträffas på till exempel höga bergstoppar, i Antarktis och på Grönland. De kan torka in (kryptobios) och kan i detta tillstånd uthärda extrema miljöbetingelser, från temperaturen ned till absoluta nollpunkten (-273° C.) och upp till 150° C., det vill säga ett temperaturintervall på 423° C!
Tardigraderna förefaller att vara känsliga för luftföroreningar och kan eventuellt ha betydelse som testorganismer för att påvisa förekomsten av giftiga ämnen. I mossprover innifrån städer, där miljön är dålig, är tardigrader ovanliga, medan de nästan alltid finns i stort antal i mossa från naturmiljöer.
Utseende
Huden består av en elastisk kutikula ibland utformad som plattor. Under kroppsväggen finns en kroppshåla med en vätska som står under tryck. Andnings- och cirkulationsorgan saknas. Nervsystemet består av en hjärna och en enkel bukgangliekedja. En del arter har enkla ögon. Bakom den rörformiga munhålan finns vanligen en rund sugbulb i mitten av matstrupen.
Föda
Födan kan utgöras av mikroskopiska djur, alger och mikroorganismer. De som är rovdjur eller som är växtsugare punkterar sin födokälla med hjälp av ett par vassa stiletter och suger sedan i sig innehållet.
Vissa arter är rovdjur och lever av andra smådjur i marken, bland annat av nematoder. Det har visat sig att tardigraderna genom sin konsumtion kan minska antalet nematoder. De kan dock själva bli uppätna av mikroartropoder (kvalster och hoppstjärtar). Tardigradernas ekologi är förhållandevis dåligt känd och de tillhör en djurgrupp som ofta försummas vid markekologiska undersökningar.
Reproduktion
Vissa arter är skildkönade, men enkönade arter med jungfrufödsel är vanliga. Äggen är förhållandevis stora och kan vara knottriga eller taggiga. Äggens utseende kan vara viktig för artbestämningen.
Systematisk placering
Tardigraderna anses numera tillhöra utvecklingsgrenen annelida-uniramia d.v.s. samma grupp som ringmaskar, klomaskar, tusenfotingar och insekter. Deras ställning i systemet är omdiskuterad och de har också karaktärer som liknar motsvarande hos nematoder vilket har gjort att vissa forskare tidigare har placerat dem nära nematoderna. Dessa gemensamma karaktärer kan dock ha uppkommit genom konvergent utveckling.
Namnförklaring
Namnet Tardigrada kommer från det latinska ordet "tardigradus" som, i poetisk betydelse, betyder långsamt gående eller trögfotad, och syftar på djurens långsamma sätt att ta sig fram. Cirka 1200 arter är beskrivna i världen. Från Sverige finns uppgifter om drygt 100 arter.
Systematik
Rike: Animalia
Stam: Tardigrada
Ordningar: Heterotardigrada, Mesotardigrada och Eutardigrada
Bildgalleri
Hypsibius convergens tillhör familjen Hypsibiidae. Arten är mycket vanlig i mossa och har påträffats i Gästrikland, Sollentuna, Stockholm, Norra Småland och Gotland. Arten finns sannolikt i alla världsdelar.
Mesocrista spitsbergense tillhör familjen Hypsibiidae. Den har påträffats runt om på norra halvklotet. I Sverige har den bl a hittats i Lappland, Gästrikland, stockholmstrakten och i Småland. Den är relativt vanlig i förnan i en tallskog i Gästrikland
Diphascon oculatum tillhör familjen Hypsibiidae. Denna art har påträffats i små mosstuvor på klippor i Sollentuna och Småland. Den är känd från relativt få ställen i Europa och från bergstrakter i Nordamerika.
Macrobiotus areolatus. Tillhör familjen Macrobiotidae. Arter tillhörande släktet Macrobiotus är vanligt förekommande i hela världen. I Sverige har M. areolatus påträffats i prover från Gotland. Djuret på bilden har ett antal stora ägg i gonaderna
Milnesium tardigradum tillhör familjen Milnesiidae. Arten förekommer över hela världen inklusive kontinentala Antarktis. I Sverige har den påträffats i stockholmstrakten, Stockholms skärgård och på Öland
.jpg)
Echiniscus tillhör Heterotardigraderna som kännetecknas av att de har hårda plattor på ryggen, vilket är ett skäl till att tardigraderna ofta räknas till leddjuren. Djuret på bilden är fotograferat från sidan. Arter tillhörande Echinsicidae påträffas inte så ofta som arter tillhörande Eutardigrada.