Den amerikanska signalkräftan, Pacifastacus leniusculus, introducerades i Sverige 1969 efter några år av försök med utplanteringar, för att ersätta de av kräftpesten starkt reducerade eller utslagna bestånden av flodkräfta, Astacus astacus.
Kräftpesten
Kräftpest, som är en svampsjukdom, kom till Europa från Amerika under andra hälften av 1800-talet. Den förstörde stora delar av det inhemska kräftbeståndet som saknade motståndskraft mot den nya sjukdomen.
Till Sverige kom kräftpesten 1907 med importerade, sjuka finska kräftor.
Signalkräftan är resistent mot kräftpesten, men kan ändå bära på smittämnet och smitta flodkräftor. Eftersom amerikanska direktimporterade signalkräftor visade sig bära på smittan blev spridningen stor i Sverige.
Under 1970-talet fortsatte utplanteringen med sammanlagt nästan en miljon kräftor i över 200 vatten, främst i östra Syd- och Mellansverigem, under ledning av fiskeristyrelsen.
På den europeiska kontinenten förde man redan 1890 in den likaledes pestresistenta amerikanska dvärgkräftan, Orconectes limosus, som förökade sig snabbt och som nu finns i många vattendrag. I Sverige valde man istället signalkräftan bland annat eftersom man ansåg att dvärgkräftans smak skiljer sig för mycket från flodkräftans.
Utseende och levnadssätt
Signalkräftan är till levnadssätt och utseende mycket lik flodkräftan. Den främsta skillnaden i utseendet är den namngivande vita fläcken i "tummgreppet" på klorna. Dessutom saknar signalkräftan de taggar som flodkräftan har på var sida av huvudskölden.
Kräfthanen blir med sina cirka 16 cm i kroppslängd (utan klorna) större än honans cirka 12 cm. Vid 10 cm längd är de könsmogna, vissa individer redan vid 8 cm.
Höga krav på miljön
Både signalkräftan och flodkräftan ställer relativt höga krav på livsmiljön med rent, sött vatten och hög syrehalt. De är känsliga för föroreningar och försurning, vid ett pH värde under 6,0 förekommer de inte alls. Förekomsten begränsas mot norr av för låga temperaturer.
Signalkräftan mognar i genomsnitt fortare än flodkräftan och blir något större, fast tillväxten beror mycket på vattentemperaturen, näringstillgången, beståndstätheten och kalkhalten och kan således variera. Den producerar nästan dubbelt så många ägg som flodkräftan och är således fruktsammare. Kräftor är allätare och drar sig inte för att äta döda artfränder eller även levande kräftor som fortfarande är mjuka direkt efter skalömsningen. De äter vattenväxter och bidrar därmed till att hålla vattenlederna öppna.
Kräftorna är nattaktiva och gömmer sig i hålor i strandkanten som de gräver själva eller i luckor under stenar. Parningen sker i september - november, honan bär äggen under bakkroppen tills de kläcks i juni - juli, beroende på vattentemperaturen. I gynnsamma förhållanden kan kräftorna bli könsmogna redan under andra levnadsåret och bli minst 20 år gamla.
Läs mer om flodkräftan på Havs- och vattenmyndigheten
Länk till annan webbplats.