Hoppa till innehåll
Logotyp för Naturhistoriska riksmuseet
Logotyp för Naturhistoriska riksmuseet

Nebulosor

Stjärnor bildas i gigantiska moln av gas och rymdstoft som kallas nebulosor. En av de mest kända av dessa är Orionnebulosan, som kan ses med ögat på vintern. Orionnebulosan, som är 1 500 ljusår bort, är den närmaste stjärnbildande regionen till jorden. Bild tagen av NASA:s Hubbleteleskopet.

Foto: NASA , ESA, M. Robberto (Space Telescope Science Institute/ESA) and the Hubble Space Telescope Orion Treasury Project Team

Orionneublosan

Orionneublosan ser ut som en suddig ljusfläck som hänger från Orions bälte och den består av tillräckligt med materia för att bilda 10 000 stjärnor som solen. Rymdteleskopet Hubble har fotograferat några av dessa mycket unga stjärnor under bildandeprocessen

Rosa och röd vanliga färger

Nebulosor är mycket färgrika objekt, ett direkt resultat av den gas de består av och avståndet till en stjärna. Den vanligaste färgen är rosa eller röd och kommer från vätgas som tänds som ett lysrör av ultraviolett ljus från närbelägna stjärnor. Den näst vanligaste färgen är blå, vilket betyder att gasen reflekterar ljuset från en stjärna. Ibland kan olika delar av samma nebulosa vara både rosa/röd och blå.

När en nebulosa kondenserar och blir en stjärna kan en skiva av materia bildas, likt en frisbee. Denna skiva kan en dag utvecklas till ett planetsystem som vårt eget solsystem. Före 1995 fanns inga bevis för att planeter skulle kretsa kring andra stjärnor men tjugofem år senare kände astronomerna till cirka 5 000 andra planeter utanför solsystemet (så kallade exoplaneter). Ingen av dessa exoplaneter visar dock något tecken på liv.

Gles gas

Nebulosor kan vara ganska stora. Om avståndet mellan solen och jorden motsvaras av 2,5 centimeter så är Orion-nebulosan över 20 kilometer i diameter.

Nebulosor kan beskrivas som nästan perfekta vakuum då gasen inuti dem är så glest utspridd. Om du befann dig inne i en nebulosa skulle du inte ens veta att du var där. Enda anledningen till att de ser så "solida" ut när vi tittar på dem på ett astronomiskt foto är på grund av att vi tittar genom hela nebulosan så att materian summeras. Jämför med om du skulle titta genom ett rum fyllt av dimma, den skulle inte se så tjock ut som från ena sidan av en fotbollsplan till den andra med samma dimma.

De kosmiska klipporna (på engelska: Cosmic Cliffs), tagen av NASA:s nya rymdteleskop James Webb år 2022. Detta landskap av "berg" och "dalar" spräckliga med glittrande stjärnor är faktiskt kanten av en närliggande, ung, stjärnbildande region i Carinanebulosan. Området som ser ut som klippiga berg på månbelyst kväll är i verkligheten kanten på den gigantiska, gasformiga håligheten i Carinanebulosan. Det kavernösa området har skurits ut ur nebulosan av den intensiva ultravioletta strålningen och stjärnvindarna från extremt massiva, heta, unga stjärnor som ligger i mitten av bubblan, ovanför området som visas på den här bilden. Foto: NASA, ESA, CSA, och STScI

Sidan uppdaterad:

Innehållsansvarig: Gavin Kenny