Grönslick, Cladophora glomerata, är en grönalg som i Sverige är vanlig i sjöar, vattendrag och längs nästan hela kusten. Den är framför allt en söt- och brackvattensart och förekommer mer sparsamt om vattnet är saltare. Den växer helst på klippor alldeles under vattenlinjen men kan även lossna och leva vidare kringflytande i vattnet. Grönslick trivs bäst i rörligt vatten som till exempel i strömmande vattendrag eller på vågexponerade klippor.
Liksom andra grönalger har den samma pigment som landväxter och kan endast använda sig av den del av solljuset som finns nära vattenytan. Röd- och brunalger däremot har andra pigment och kan därför även växa djupare ned i vattnet där en del av solljusets våglängder filtrerats bort.
Grönslick är uppbyggd av celler i rader som bildar fina förgrenade trådar. Den förökar sig oftast asexuellt med sporer som bildas i ett sporangium och sedan släpps ut i vattnet. Sporerna har simförmåga och kan transportera sig till en lämplig plats där de gror och växer ut till nya algtussar.
Grönslick gynnas av näringsrikt vatten och har därför ökat på många håll till följd av de ökade kväve- och fosforutsläppen. Fintrådiga alger kan på grund av sin stora yta mot vattnet ta upp näring mer effektivt än andra alger. I Östersjön har grönslicken därför ökat på bekostnad av blåstången som växer långsammare.
Text: Karin Larsdotter
En vanlig syn på ostkusten: ljusgrön grönslick tillsammans med blåstång på en klippa. Foto: Eric Danell.
Ett pressat exemplar av grönslick från Naturhistoriska riksmuseets herbarium. Denna alg plockades i Ulvån utanför Uppsala år 1852.
Bild av grönslick ur Kützings "Tabulae phycologicae" från 1854. Vid c syns ett sporangium i stark förstoring.