Kiselalger är små encelliga alger som finns nästan överallt på vår jord. De hör till de bruna växterna, samma större grupp som brunalgerna.
Namnet på gruppen syftar på det kiselskal som omger organismen, ett skal av två likadana halvor, den ena lite större än den andra, som en ask med botten och lock. Formen på "asken" kan variera i det oändliga och skalen kan också vara vridna och ha olika typer av utskott eller midja. De får dessutom en typisk ornamentering av stabiliserande ribbverk och ett stort antal porer som genomborrar skalet. Det är skalens form och mönster som utgör kännetecknen för de ca 6000 arter som gruppen består av.
Man hittar kiselalger i de mest skiftande miljöer som innehåller vatten. Somliga lever fritt svävande som plankton i våra hav och sjöar medan andra föredrar små vattensamlingar eller strömmande vattendrag. Många arter lever i stället fastsittande på olika underlag, från berghällar till minsta sandkorn, på olika konstruktioner och båtskrov, på växter och djur. Antingen under vatten eller i miljöer som bara tidvis dränks, som strandkanten eller tidvattenzonen. Ytterligare andra arter har anpassat sig till mikromiljöer av vatten och lever i vattenfilmen runt partiklar i fuktig jord, i bladveck och dy där vatten alltid ansamlas i nederbördsrik regnskog, bland fjädrarna hos sjöfågel eller i porer av smältvatten på is.
De encelliga kiselalgerna kan ibland bilda kolonier. Här är det Eunotia faba som bildar långa band. Ur ett prov från Svartån taget av Sten Eriksson och bearbetat av Astrid Cleve von Euler. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar. Foto: Marianne Hamnede
Kiselalger från Vänern insamlade av P.T. Cleve. Till höger Pinnularia major i närbild. Den är cirka 0,2 mm lång. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar. Foto: Marianne Hamnede
Många kiselalger har i gengäld speciella krav på omgivningen för att trivas. Små förändringar kan göra att somliga arter snabbt växer till i antal medan andra försvinner. Ibland är det kiselalger som ligger bakom det som kallas algblomning. Man kan därför få en bra beskrivning av miljöförhållandena genom att ta reda på vilka kiselalger som växer där. Det gäller även bakåt i tiden eftersom kiselskalen är ovanligt beständiga mot nedbrytning. Döda kiselalger sjunker till botten och bäddas in sedimenten och genom att studera artsammansättningen i avlagringarna kan man dra slutsatser om hur till exempel försurning, näringsläckage och kemiska utsläpp påverkat vattenmiljön. Äldre avlagringar med fossila kiselalger kan berätta om stora förändringar i havs- och landmiljön i samband med istiderna.
En illustration ur P.T. Cleves publikation om kiselalger från prover som tagits av Vegaexpeditionen 1878-80. Bilden visar representanter från Norra Ishavet ner till Indiska Oceanen. Här finns också många, för vetenskapen på den tiden, nya arter (nr 43-49 och 64-66 t ex).
Påväxtalger. En kiselalg växer på de trådformiga förgreningarna av en rödalg. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar. Foto: Marianne Hamnede
Naturhistoriska riksmuseet har en betydande samling kiselalger i och med att en av föregångarna inom kiselalgsforskningen, P.T. Cleve, donerade sin stora samling mikroskoppreparat och mer eller mindre bearbetade prover till museet. Här finns material från många av de stora upptäcktsresorna under 1800-talets senare hälft, till exempel Vegaexpeditionen. Även det material som återstår efter hans dotter Astrids arbete inom samma område finns på Riksmuseet.
Text: Marianne Hamnede
En fossil kiselalg, Trinacria excavata, funnen i stora mängder på ön Mors i Limfjorden på Jylland, Danmark. Den levde för ca 45 miljoner år sedan. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar. Foto: Marianne Hamnede
