Den är ganska vanlig på torr kulturpåverkad mark i sydligaste Sverige. I Mellansverige är arten mer sparsamt förekommande men verkar vara på frammarsch. Den växer vanligen på soliga, öppen och torr näringsrik mark, gärna längs vägkanter och åkerrenar och annan kulturpåverkad mark.
Linné skrev 1755
Svenskt namn vägvårda, i Skåne järnört. Växer allmänt på åkerrenar i Skåne samt på Öland och Gotland på öppen mark. Pryder med sina blommor vägkanterna och börjar blomma då Echium [=blåeld] slutar, icke före midsommar. Vakar från kl. 8 till kl. 4. Den vildväxande roten är mera skarp och mera tjänlig till läkemedel, den odlade är sötare och mer lämplig till mat. Den kokta roten blir, allt efter grasde av kokning, ljusgul, mörkgul, besk. Örten äts ej av hästar.
Författare Lars-Åke Janzon, fil.dr., Naturhistoriska riksmuseet
Cikoria. Foto: Lars-Åke Janzon