Blåmossa är en stor bladmossa som växer upprätt och bildar stora, ofta halvklotformiga kuddar på marken. Man hittar den lätt i skogen på våta underlag till exempel i alkärr. Den kan också växa på berghällar i hällmarkstallskog om det är tillräckligt fuktigt.
Namnet har mossan fått av sin färg, som är grön när mossan är fuktig, men ljust blågrön i torka. Vår vanliga blåmossa heter Leucobryum glaucum på latin, och glaucus betyder matt grön eller blågrå. Formen ändras däremot inte med fuktigheten, som den kan göra hos andra mer förgrenade mossor med tunna blad. Blåmossan behåller sin klotform även i torka.
Här kan du hitta den
I Sverige finns blåmossan framför allt i de södra delarna, söder om ekens nordgräns. Den blir sällsyntare norrut, men är funnen på enstaka lokaler upp till Västerbottens kustland och är vanligare utmed kusterna.
Indikator för höga naturvärden
En stor kudde av blåmossa kan bli upp till en meter hög. Redan halvmeterhöga exemplar har ett högt indikatorvärde avseende stabila miljöförhållanden och höga naturvärden. Eftersom mossan under gynnsamma förhållanden kan växa cirka en cm per år, förstår man att det krävs lång tid utan störningar i miljön om den skall bli så stor. Små exemplar har inte detta indikatorvärde.
En stor kudde blåmossa, Leucobryum glaucum, Ryssbergen i Nacka. Foto: Kristina Rönblom
Ett litet exemplar av blåmossa, Leucobryum glaucum, Ryssbergen i Nacka. Foto: Kristina Rönblom
En torr kudde blåmossa, Leucobryum glaucum, som har en mer blågrön färg. Denna är insamlad av Lars-Erik Kers på Gotland år 1992. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar, reg. nr. B32093. Foto: Ramona Ubral Hedenberg
Blåmossans blad
Bladen hos blåmossa har en bred nerv som fyller ut större delen av bladet. Bladens celler påminner något om de hos vitmossor (Sphagnum), genom att det både finns klorofyllceller och tomma celler med förtjockade cellväggar.
Cellerna är dock helt annorlunda ordnade i förhållande till varandra hos de båda grupperna. De förtjockade cellväggarna gör att cellerna behåller formen och är utspända även i torka. När det sedan regnar kan dessa celler suga upp och lagra stora mängder vatten precis som hos vitmossa. Mossan har också förr kallats falsk vitmossa.
Tvärsnitt av blad. I mitten av bladet syns ett skikt med celler som innehåller grönt klorofyll. På ömse sidor om detta skikt, både på över- och undersidan, finns lager med stora, tomma, vitaktiga celler med tjocka cellväggar. De kan lätt absorbera stora mängder vatten. Foto: Ramona Ubral Hedenberg
Sporkapslar
Sporkapslar är sällsynta men fertila exemplar kan påträffas här och var i sydöstra Sverige.
Ett fertilt exemplar av blåmossa insamlat på Gotland år 1991 av Lars Hedenäs. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar, reg. nr. B131816. Foto: Ramona Ubral Hedenberg
Ett äldre exemplar av sporkapsel där locket har fallit av och tandkransen syns. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar, reg. nr. B131816. Foto: Ramona Ubral Hedenberg.
Unga sporkapslar där locket och en del av mössan fortfarande sitter kvar. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar, reg. nr. B131816. Foto: Ramona Ubral Hedenberg
Arter
I Norden kan man finna två arter av blåmossa Leucobryum glaucum, blåmossa, och Leucobryum juniperoideum, dansk blåmossa. Som namnet antyder återfinns den senare arten i Danmark, men är sällsynt och bara känd från två lokaler i Sverige, i Blekinge och på Öland, samt en lokal i Finland. Arten är rödlistad och upptäcktes först 1962 i Europa. Den finns även i Asien och Afrika. Arterna är svåra att skilja från varandra, men dansk blåmossa är lite mindre än blåmossa och den har ett lite mer taggigt utseende.Text: Kristina Rönblom
Foto: Kristina Rönblom / Ramona Ubral Hedenberg
