Brännmossan, Ceratodon purpureus, är en av våra vanligaste mossor. Den trivs på många olika typer av substrat men växer helst på platser som lätt torkar ut, exempelvis stenblock, murar, gammalt och torrt trä, gamla brandplatser och vägrenar. Arten uppträder ofta speciellt rikligt på relativt nyligen störd mark. I skogsområden lyser brännmossan ofta röd under våren längs nya vägar och vägar där jorden på vägkanten skrapats av något år tidigare. Det man ser är mossans kapselskaft, som på lite håll brukar se ut som kort rött gräs. Den röda färgen varierar beroende på om man ser mossan i medljus eller motljus, om det är mitt på dagen eller när solen går upp eller ner.
Trots att arten heter brännmossa och ofta hittas på brända ytor är detta inte den mest typiska brandplatsmossan. Spåmossan Funaria hygrometrica är mer karakteristisk för denna miljö. Dena art kommer vanligen in tidigare än brännmossan på brandplatser, och är dessutom betydligt starkare bunden än den senare till brända miljöer i naturlig miljö i vårt land.
Brännmossa är en liten akrokarp art med mattgröna, brunaktiga eller rödaktiga, lancettlika blad. Bladen har en lång, enkel nerv, och deras bladkant är tillbakavikt. De avlånga, något lutande kapslarna har en liten knöl vid basen och har som torra grova längsveck. Kapslar är vanliga och sitter på ett ett par centimeter långa skaft. Färgen på unga kapselskaft är mer eller mindre purpurröd, medan äldre skaft förlorar färgen och blir brunaktiga. Därför är det bara på våren som brännmossan färgar våra vägkanter röda.
Text: Lars Hedenäs
Brännmossan färgar ofta stora markpartier röda om våren, speciellt om markytan rörts om något år tidigare. Foto: Lars Hedenäs
Brännmossans unga sporkapslar sitter på röda skaft. Foto: Lars Hedenäs
Brännmossa ur Olof Swartz herbarium
Äldre sporkapslar av bränmossa med typiska grova längsveck. Notera att den röda färgen som finns hos unga skaft har försvunnit. Material ur Olof P. Swartz herbarium.
