Björnmossor känner många igen, eftersom deras blad vid en ytlig betraktelse liknar barr snarare än de tunna blad som andra bladmossor och många levermossor har.
Björnmossa brukar vanligen associeras med mer eller mindre våta eller fuktiga miljöer eftersom våra största arter, i komplexet kring stor björnmossa Polytrichum commune, liksom skogsbjörnmossa Polytrichastrum formosum och kärrbjörnmossa Polytrichastrum longisetum, växer rikligast i myrar, sumpskogar eller skogar med hög luftfuktighet.
Här ska vi emellertid titta på en av våra drygt 20 björnmossor och björnmossläktingar som dels är relativt liten till växten och dels växer på torra marker. Hårbjörnmosa Polytrichum piliferum hittar man i hela landet på jord på hedar, hällmarker, klippor och i liknande miljöer. Arten finns både i låglandet och i fjällkedjan.
Hårbjörnmossan är en akrokarp mossa som vanligen blir mellan en och 5-6 cm hög.
När man tar på bladen känns de som barr, vilket beror på att björnmossblad har en tjock och bred nerv med höga längsgående lameller. Lamellsystemet förhöjer effekten av bladens fotosyntetiserande vävnad.
Förstorade skottspetsar av hårbjörnmossa Polytrichum piliferum (Pite Lappmark; S. reg. nr. B114011). Notera den mer plötsligt avsatta färglösa hårudden med ett mycket kortare brunt basalt parti hos hårbjörnmossa än hos hedbjörnmossan. Foto: Ramona Ubral Hedenberg
Förstorade skottspetsar av hedbjörnmossa Polytrichum hyperboreum (Åsele Lappmark; S. reg. nr. B95782) Notera den bruna, relativt breda och sträva basen av hårudden hos hedbjörnmossa. Foto: Ramona Ubral Hedenberg
Hos hårbjörnmossan och dess närmsta släktingar är själva bladskivan dessutom bred och invikt över bladets ovansida. I lupp ser man därför inte några tänder i bladkanten, vilket man gör hos de flesta andra björnmossor. Om man tittar efter ordentligt kan man istället se en längsgående skarv mitt på bladets översida, där de invikta bladskivorna möts. Bland alla björnmossarter känner man igen hårbjörnmossan på dess vanligen långa, färglösa hårudd i spetsen av bladet.
Det finns ytterligare en björnmossa som normalt har en färglös udd på bladen, hedbjörnmossa Polytrichum hyperboreum, men hos denna är basen av hårudden orangebrun eller brun, och den färglösa delen vanligen kortare och kraftigare än hos hårbjörnmossa. Den bruna basen hos hedbjörnmossan är dessutom ordentligt sträv av utskjutande celländar, medan håruddens bas är slät hos hårbjörnmossan. Hedbjörnmossan är i huvudsak en fjällart, men finns även på hedmark i skogslandet längst i norr. Idag hittar man också arten på vägkanter i stora delar av norra Sveriges inland.
Även hos enbjörnmossa Polytrichum juniperinum, som normalt har helt bruna bladspetsar, kan ibland den allra översta biten av bladudden sakna pigment, men då är ändå större delen av bladspetsen brun.
Ett kännetecken för hårbjörnmossan som inte alltid nämns i litteraturen är att artens kalyptra, det vill säga den mössa som täcker unga sporkapslar, som ung är vackert röd. Eftersom artens sporofyter växer upp under vinterhalvåret kan man passa på att njuta av dessa små röda tillväxande sporkapslar med unga mössor i mossmattorna under en tid av året när det mesta i naturen har betydligt dystrare färger. Ibland bildas hela ”fält” av röda strån. Det hela betraktas förstås helst nära marknivån!
Under den tidiga våren har hårbjörnmossans Polytrichum piliferum sporkapslar hunnit utvecklas en bit längre och de röda kalyptrorna sitter nu på vackert röda sporkapselskaft (Uppland). Foto: Lars Hedenäs.
Hårbjörnmossa Polytrichum piliferum. De barrlika bladen med sina typiska långa, färglösa håruddar vrider sig när mossan håller på att torka (Södermanland). Foto: Lars Hedenäs.
Text: Lars Hedenäs
