Hoppa till innehåll
Logotyp för Naturhistoriska riksmuseet
Logotyp för Naturhistoriska riksmuseet
Piprensarmossa som växer tillsammans med purpurvitmossa Sphagnum warnstorfii på en lokal utanför Jäkkvik i Pite Lappmark. Foto: Kristina Rönblom

Piprensarmossa

Piprensarmossa, Paludella squarrosa, är en trevlig bekantskap som du kan träffa på när du är ute på ett kärr. Den är så karakteristisk att den är lätt att känna igen även om den grävs upp som ett subfossil.

Piprensarmossa, Paludella squarrosa, är en trevlig bekantskap som du kan träffa på när du är ute på ett kärr. Den är så karakteristisk att den är lätt att känna igen även om den grävs upp som ett subfossil.

Liknar piprensare

Mossan har ett upprätt växtsätt och kan bli decimeterhög. Skotten som har en tätt filtluddig stam liknar onekligen piprensare. Det som är iögonenfallande är de nedåtböjda bladen som sitter i fem prydliga rader. Det latinska artepitetet squarrosa antyder också att den har utspärrade och nedböjda blad. En större släkting, trekantig svanmossa, Meesia triquetra, har bladen i tre tydliga rader. De två arterna växer ibland tillsammans i våta, öppna kärr oftast rikkärr eller intermediärkärr eller i marker som översilas av friskt, mineralrikt vatten. Svanmossor och piprensarmossa hör till samma mossfamilj, Meesiaceae, så likheten är inte alls underlig. Andra arter som gärna växer tillsammans med piprensarmossa är kärrkammossa Helodium blandowii, myruddmossa Cinclidium stygium, eller som på första bilden, purpurvitmossa Sphagnum warnstorfii.

För det mesta hittar man bara vegetativa skott av piprensarmossa, men ibland kan man ha tur att hitta sporkapslar. Plantorna är enkönade, antingen honor eller hanar.

Istidsrelikt och torvbildare

I släktet Paludella finns bara en enda art i hela världen och det är just piprensarmossan. Den växer i arktiska områden och i det norra barrskogsbältet runt hela jorden.

I centrala och östra Europa betraktas piprensarmossan som en istidsrelikt, men förekommer fortfarande i bland annat Alperna. I norra Storbritannien var den vanlig efter den senaste istiden för cirka 10 000 år sedan. Där har den bildat tjocka lager med torv på flera platser. Vid Burtree Lane i Durham har man till exempel grävt ut tonvis med Paludella-torv blandad med gyllenmossa, Tomentypnum nitens. Mänsklig påverkan som utdikning, avslutad betesdrift m.m. har gjort att dess livsmiljö försvunnit allteftersom. På 1800-talet fanns den kvar endast på tre växtplatser, och återfanns senast år 1916 i Skipwith Common i Yorkshire. I dag betraktas piprensarmossa som försvunnen i Storbritannien, men hittades nyligen på Irland.

Arten är utdöd i Nederländerna och sällsynt i Tyskland och Danmark. I Fennoscandia blir den vanligare mot norr. Förhoppningsvis kommer den trevliga mossan alltid att finnas kvar i Sverige.

Ett ogrenat skott av piprensarmossa. Här ser man tydligt de bågböjda bladen som sitter i prydliga rader. På stammen syns också rikligt med brunt rotludd (rhizoider). Foto: Christopher Reisborg

Ett ogrenat skott av piprensarmossa. Här ser man tydligt de bågböjda bladen som sitter i prydliga rader. På stammen syns också rikligt med brunt rotludd (rhizoider). Foto: Christopher Reisborg

Toppen på detta skott av piprensarmossa är lite tjockare. Det beror på de lite större perichetialbladen som finns runt honorganen (arkegonen). Foto: Christopher Reisborg

Toppen på detta skott av piprensarmossa är lite tjockare. Det beror på de lite större perichetialbladen som finns runt honorganen (arkegonen). Foto: Christopher Reisborg

Piprensarmossa som växer tillsammans med purpurvitmossa Sphagnum warnstorfii på en lokal utanför Jäkkvik i Pite Lappmark. Foto: Kristina Rönblom

Piprensarmossa som växer tillsammans med purpurvitmossa Sphagnum warnstorfii på en lokal utanför Jäkkvik i Pite Lappmark. Foto: Kristina Rönblom

Sporkapslar är sällsynta och till formen avlånga, upprätta och krökta. Närbild av en mogen sporkapsel där man tydligt ser den dubbla tandkransen. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar, registreringsnummer B118575. Foto: Christopher Reisborg.

Sporkapslar är sällsynta och till formen avlånga, upprätta och krökta. Närbild av en mogen sporkapsel där man tydligt ser den dubbla tandkransen. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar, registreringsnummer B118575. Foto: Christopher Reisborg.

Ett historiskt Swartz-ark med piprensarmossa. Peter Olof Swartz levde 1760-1818. Han var bland annat den förste professorn vid Bergianska trädgården, intendent vid Vetenskapsakademins naturaliesamling, och från 1811 dess ständige sekreterare. Piprensarmossan är insamlad i Uppland, vilket syns i nedre vänstra hörnet på bilden. Swartz studerade medicin och botanik i Uppsala 1778-1785, det är dock inte säkert att mossan samlades in just de åren. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar, registreringsnummer B118575. Foto: Christopher Reisborg

Ett historiskt Swartz-ark med piprensarmossa. Peter Olof Swartz levde 1760-1818. Han var bland annat den förste professorn vid Bergianska trädgården, intendent vid Vetenskapsakademins naturaliesamling, och från 1811 dess ständige sekreterare. Piprensarmossan är insamlad i Uppland, vilket syns i nedre vänstra hörnet på bilden. Swartz studerade medicin och botanik i Uppsala 1778-1785, det är dock inte säkert att mossan samlades in just de åren. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar, registreringsnummer B118575. Foto: Christopher Reisborg

Sporkapsel hos piprensarmossa. När kapseln mognat ytterligare ramlar locket av och man kan se den dubbla tandkransen. Foto: Christopher Reisborg.

Sporkapsel hos piprensarmossa. När kapseln mognat ytterligare ramlar locket av och man kan se den dubbla tandkransen. Foto: Christopher Reisborg.

Text: Kristina Rönblom
Foto: Christopher Reisborg

Sidan uppdaterad: