Väggmossa

Även om väggmossan Pleurozium schreberi kan hittas i många olika skogsmiljöer växer den gärna i lite torrare miljöer än husmossa och kammossa och är ofta den vanligare av de tre på exempelvis tallhed. Lustigt nog hittar man den ofta även på mossar, som ju är allt annat än torra. Även andra marklevande mossor uppvisar liknande splittrad växtmiljö, exempelvis myrkvastmossan Dicranum undulatum (tidigare kallad D. bergeri ). Denna växer på mossar eller mosse-element i blandmyrar i större delen av landet, men hittas också på marken i hällmarkstallskog i Stockholms skärgård och i tallhed i landets nordliga delar. Uppenbarligen finns det faktorer i båda dessa miljöer som är gynnsamma för flera mossor. Väggmossan har en mycket vid utbredning främst på norra halvklotet, och förekommer i Sverige i hela landet, upp till fjällens lågalpina region. Liksom husmossan har väggmossan tidigare använts som tätning i väggar.

Väggmossan är en relativt grov art som växer upprätt till nedliggande. Till skillnad från den upprepat förgrenade husmossan är väggmossan enkelt förgrenad med grenarna i ett plan, men arten är inte alls lika tätt förgrenad som kammossan. Bladen är kupade, äggrunda och har en kort, dubbel nerv. Detta gör att stam och grenar ser lite pösiga ut. Till skillnad från husmossan saknar väggmossan parafyllier (grönt eller smutsgrönt ludd mellan bladen - studeras med lupp). Bladen är raka och har rundad bladspets till skillnad från kammossan som har krökta och spetsiga blad. Om man hittar sporkapslar, som är vanligast på lutande mark, är dessa ganska korta och tjocka.