Vilken är världens största mossa? Ja, det beror på hur man ser det. Världens högsta, världens längsta krypande, världens till ytan största, eller menar du den med världens största blad? Alla individer av samma art blir ju inte heller lika stora. Redan den naturliga variationen gör att olika individer blir olika. Sedan spelar yttre faktorer som växtplats, klimat, och tillgången på vatten och näringsämnen stor roll och ökar variationen ytterligare.
Släktet Dawsonia
De högsta mossorna som står utan stöd hittar vi i släktet Dawsonia. De växer i Australasien och Melanesien och är uppkallade efter Dawson Turner, en botanist och antikvarie från Storbritannien.
I familjen Dawsoniaceae finns bara ett enda släkte, Dawsonia. Familjen ingår i den större ordningen Polytrichales, dit våra vanliga svenska björnmossor också hör. B. O. van Zanten har studerat släktet vetenskapligt och han räknar med att det består av 12 arter och underarter.
De två högsta arterna är Dawsonia superba som kan bli upp till 65 cm hög, och Dawsonia grandis, ca 50 cm hög. A. Burges uppges 1949 ha hittat ett exemplar av Dawsonia superba som var hela 80 cm hög. Det är ståtliga mossor, och ursprungsbefolkningen på Nya Guinea smyckar sig gärna med dem.
Geografisk utbredning och habitat
Dawsonia superba är den mest vittspridda arten i släktet och finns på Nya Zeeland, Nya Guinea, Celebes, Borneo och Mindanao. Alla arter i sektionen Superba (utom D. superba var. pulchra) är begränsade till områden med konstant fuktigt klimat i tropiska eller subtropiska bergsområden, och hittas mellan 1000-4100 m. ö. h.
Dawsonia superba växer på marken och trivs på sur, humusrik skogsmark, vanligen på skuggiga platser i bergsregnskog eller subalpin buskskog över 2000 m. ö. h. Den kan ibland växa på jordbankar, ruttnande ved eller på granitklippor. D. beccarii är den enda arten i släktet som föredrar torra öppna platser som vägskärningar och flodbäddar.
Karaktärer
Dawsonia superba liknar en björnmossa, men är lätt att skilja från andra bladmossor på grund av sin storlek. Den växer i glesa kolonier där de individuella skotten knappast vidrör varandra. Växtsättet är helt annorlunda hos andra storvuxna bladmossor, exempelvis björnmossa, där skotten stöttar varandra och tillsammans bildar en kudde.
Utmärkande är också att tandkransen (i övre delen av sporkapseln) har många, trådformiga, och flercelliga tänder. Dessa har sitt ursprung från sju eller flera lager celler i den övre och yttre delen av sporkapseln, inklusive det yttersta cellagret i centralpelaren (kolumellan). De flesta andra bladmossor har tänder som består av enbart cellväggar och som bildats av två eller tre lager celler. De bildar då en eller två tandkransar. Detta är en viktig karaktär när man skall artbestämma en bladmossa.
När locket på sporkapseln faller av vrider sig trådarna runt varandra för att stänga till öppningen och förhindra att alla sporer sprids på en gång. Det gör att sporerna sprids några i taget under en längre tid. Varje gång sporkapseln rör sig, exempelvis när den träffas av regndroppar, puffar sporerna ut mellan peristomtänderna. Det är möjligt tack vare att sporerna är så små. Hos Dawsonia är de mindre än 12 mikrometer i diameter och det kan finnas mer än 65 miljoner sporer i en enda kapsel!
Text: Kristina Rönblom
Dawsonia superba insamlad av S. Berggren på Nya Zeeland 1874. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar, föremålsnummer B110083
Dawsonia superba insamlad på Nya Guinea, Western Highlands, Mt. Hagen den 13 juli 1968 av B. O. van Zanten. Lägg märke till ”mössan” som ser ut som den vår svenska björnmossa har. Den faller av när sporkapseln är mogen och sporerna skall spridas. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar, föremålsnummer B110082.
Dawsonia superba liknar små tallplantor eftersom kolonierna är glesa och de individuella skotten knappast vidrör varandra. Bilden visar toppen av ett skott som är insamlat av Gillis Een på Nya Zeland, North Island, nära Oporan den 13 augusti 1966. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar, föremålsnummer B21219.
Sporkapsel av Dawsonia superba med tandkransar, eller peristom, bestående av en mängd borstlika, ljusgula trådar. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar, föremålsnummer B110083 (samma föremål som den första av bilderna nedan).
