Som de svenska namnen antyder växer arterna kärrkrokmossa och vattenkrokmossa i något olika våtmarksmiljöer. Arterna förekommer i Skandinavien från låglandet till den hög-alpina regionen och är även mycket spridda i övriga världen. De växer till och med i bergsområden i de tropiska och subtropiska zonerna.
Utseendemässigt har arterna stora likheter, exempelvis med avseende på sporkapslarna, bladen, skottspetsarna och det allmänna utseendet på mossplantorna. De har länge tillhört samma släkte, men efter modern forskning med molekylära data har det visat sig finnas olikheter som gör att man nu vill placera dem i olika släkten, Sarmentypnum och Warnstorfia.
Kärrkrokmossan
Kärrkrokmossa (Sarmentypnum exannulatum) finner man i intermediärt mineralrika kärr och ofta vid källor med utströmmande grundvatten som kan ha en relativt hög halt mineraler.
Denna mossa har långsmala gradvis avsmalnande blad. Bladen har en tydlig mittnerv och är vanligen något krökta och framförallt som torra vridna. Skottspetsarna är oftast krokigt böjda, vilket har gett upphov till namnet ”krokmossor”. Mossan blir ofta rödaktig i färgen när den utsätts för stark solstrålning eftersom den då bildar röda pigment.
Kärrkrokmossan är tvåbyggare eller dioik vilket innebär att det på skilda mossplantor växer ut arkegon (honliga könsorgan) respektive anteridier (hanliga könsorgan) på små bladomslutna grenar längs mossans stammar. De könsgrenar som bildar honliga könsorgan kallas perichaetier och de som bildar hanliga benämns perigonier. Hos mossor kallas de gröna bladbärande mossplantorna för gametofyter eftersom det på dessa, som beskrivet ovan, växer ut sexuella förökningsorgan som producerar gameter, det vill säga ägg och spermatozoider. När befruktning skett växer det ut en sporkapsel på ett långt skaft ur ett perichaetium. Sporer som sprids från sporkapseln kan sedan gro till nya gametofyter och allt börjar om igen.
Kärrkrokmossa, Sarmentypnum exannulatum, växer gärna i källpåverkade miljöer. Foto: Lars Hedenäs
Bladen på kärrkrokmossan, Sarmentypnum exannulatum, är vanligen något krökta och framförallt som torra vridna. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar, reg.nr. B12751. Foto: Ramona Ubral Hedenberg
Kärrkrokmossa, Sarmentypnum exannulatum, blir röd när den utsätts för stark solstrålning. Foto: Lars Hedenäs
Vattenkrokmossan
Vattenkrokmossa (Warnstorfia fluitans) finner man i mineralfattiga, sura miljöer. Den kan bilda brunaktiga mjuka mattor i höljorna ute på mossar men kan även växa i fattigkärr, på stränder kring näringsfattiga sjöar eller i hällkar.
Vattenkrokmossa blir inte röd som kärrkrokmossan men istället brun eller ibland rödaktigt brun vid exponering för starkt solljus. Skotten kan ha nästan raka blad men vanligen är bladen och skottspetsarna krökta. Arten är sambyggare eller autoik vilket innebär att könsgrenar, perichaetier och perigonier växer ut på samma mossplanta.
Vattenkrokmossa, Warnstorfia fluitans. Foto: Lars Hedenäs
Vattenkrokmossa, Warnstorfia fluitans. Bilden visar bladomslutna könsgrenar, ett långsmalt perichaetium och lite längre ned på grenen ser man ett kortare och rundare perigonium. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar, reg.nr. B91694. Foto: Ramona Ubral Hedenberg
Text: Christin Persson
