Vitmossor, arter av släktet Sphagnum, är vanliga i olika våta miljöer, men trots namnet är de inte vita i det tillstånd man normalt ser dem. Olika arter är gröna, bruna, gula, skära, eller röda. Färgerna är bäst utvecklade på sensommaren och speciellt på öppna myrar, eftersom pigmenten antagligen utgör ett skydd mot delar av solstrålningen. Om man låter en vitmossa torka blir emellertid speciellt de äldre delarna vita eller vitaktiga. Flera av våra omkring 45 arter är vitt utbredda i landet och går man ut på en inte alltför rik myr kan man vara säker på att hitta åtminstone ett par arter. Flera arter växer också i fukthedar eller på stränder, ibland till och med under vatten, och några arter hittas främst i fuktig till sumpig skog. Utanför Sverige hittar man vitmossor i stora delar av de tempererade och kalla zonerna, liksom uppe på de högre bergen i tropiska och subtropiska områden.
Vitmossor bör inte förväxlas med fönsterlav, en renlavssläkting som ofta säljs för dekorationer till julen. Fönsterlaven kallas i folkmun ofta för vitmossa trots att den egentligen är en svamp som lever tillsammans med en alg. Fönsterlav och vitmossa är alltså inte nära släkt med varandra och liknar inte heller varandra särskilt mycket.
En vitmossa är uppbyggd på ett ganska speciellt sätt, som gör att man lätt ser att det är detta släkte man har att göra med. Skotten växer upprätt, och är normalt ganska kraftiga. Längs med stammen sitter grenarna i knippen och i toppen finns ett tydligt "huvud" som till större delen består av de yngsta grenarna på skottet. Vitmossornas blad ser olika ut på stammen och grenarna, och tittar man på bladen i mikroskop ser man att det dessutom finns två typer av celler i dem. Dels gröna celler som sköter fotosyntesen och dels döda, färglösa (hyalina) celler som fungerar som vattenbehållare. I de färglösa cellernas väggar hittar man vanligen fibriller som ger stadga och porer som vatten kan passera ut och in igenom. Hittar man sporkapslar är de nästan klotrunda och öppnas med ett runt lock. När sporerna är mogna bokstavligen sprängs locket av och sporerna kastas ut på grund av det övertryck som byggts upp i kapseln under slutet av mognadsprocessen. Många av arterna i släktet skiljer man åt på hur många grenar de har i grenknippena, vilka färger de har, bladform och cellform.
Vitmossor hör till de av våra mossor som har en viss ekonomisk betydelse. Först och främst gäller detta kanske torv som vanligen i huvudsak består av döda vitmossrester, men vitmossor har faktiskt även använts till en hel del annat. Bland annat kan man nämna att de tidigare användes som förbandsmaterial, bland annat under första världskriget. Egenskaper som bidrog till vitmossförbandens popularitet var bland annat att torr vitmossa kan suga upp betydligt mer vatten än bomull, och gör det flera gånger snabbare. Dessutom är vitmossor svagt antibiotiska. Tyvärr är inte torkad vitmossa, trots namnet, lika vit som bomull, och dessutom är det mer kostsamt att tillverka förbandsmaterial av mossa än av bomull. Vitmossa har tidigare även använts som bädd- eller blöjmaterial för spädbarn av flera nordliga folk. Fortfarande används vitmossa som packmaterial för växter och djur eftersom mossan håller fuktigheten väldigt bra.
Den som vill läsa mer om vad mossor kan användas till hittar en del information i följande artikel:
Hedenäs, L. 1991. Ekonomisk bryologi - en översikt över mossornas praktiska användbarhet. Svensk Botanisk Tidskrift 85: 347-354.
Text: Lars Hedenäs
Grenbladsceller hos granvitmossa (Sphagnum girgensohnii). Den vänstra bilden är tagen från bladets konvexsida (d.v.s. utsidan), medan den högra tagits från konkavsidan. Man ser tydligt att de gröna cellerna är bredare på konkavsidan än på konvexsidan, ett kännemärke för den grupp vitmossor där granvitmossan hör hemma. Notera även hyalincellernas tvärgående fibriller och porerna som syns tydligt på konvexsidan. Foto: L. Hedenäs.
Fransvitmossa (Sphagnum fimbriatum) är en typisk art i myrkanter och sumpskog. Stambladen, vars kanter är fransade långt ner längs sidorna, har gett arten dess svenska namn och gör att man lätt känner igen den. Notera sporkapslarna, som man hittar relativt ofta hos fransvitmossan. Foto: L. Hedenäs.
Spärrvitmossan (Sphagnum squarrosum) är en storvuxen art som lätt känns igen på de utspärrade grenbladsspetsarna. Arten är ganska vanlig i sumpskog och på stränder. Arten gynnas av förhöjda halter näringsämnen (kväve- och fosforföreningar), vilket gjort att den för närvarande expanderar i områden i Västeuropa med stort atmosfäriskt nedfall. I dåligt buffrade miljöer kan spärrvitmossans expansion leda till snabba förändringar i vegetationen eftersom den, liksom andra vitmossor, effektivt försurar sin växtplats. Foto: I. Bisang.
Tallvitmossa (Sphagnum capillifolium) hittar man ofta i hällmarkstallskog, men den kan även växa i myrkanter och på hedmark. Foto: L. Hedenäs.
Klyvbladsvitmossan (Sphagnum riparium) är en ganska storvuxen art som växer ganska blött, i fattigkärr, ofta i anslutning till stränder. Namnet kommer av att stambladen är kluvna i spetsen, något som är ovanligt i släktet. Notera "huvudet" i mitten av varje skott, samt knippena av grenar. Foto: L. Hedenäs.
Vitmossdominerad myr i Jämtlands fjälltrakter. Notera blandningen av högre liggande mossepartier, delvis bevuxna med lavar och ris, och lägre liggande kärrpartier, med bland annat olika starrater och tuvsäv. Olika vitmossarter växer på mossetuvorna och i kärrpartierna. Foto: L. Hedenäs.
