Hoppa till innehåll
Logotyp för Naturhistoriska riksmuseet
Logotyp för Naturhistoriska riksmuseet
Blåsippa

Blåsippa

Blåsippa, Hepatica nobilis (Anemone hepatica), är vanligast i södra Sverige, men den finns även norrut och de nordligaste förekomsterna finns i väl skyddade och sydvända områden.

Blåsippa, liksom nästan alla tidiga vårväxter, plockas mycket. Till skillnad från vitsippan sprider den sig bara med frön, inte med jordstammar. Därför är den fridlyst på en del ställen, t ex runt storstäder.

Fridlyst och skyddad

Blåsippa är fridlyst, helt fredad, i Skåne, Hallands, Stockholms och Västerbottens län. Detta gäller även i de delar av Västra Götalands län som tidigare tillhörde Göteborgs- och Bohus län.

I hela landet är det är förbjudet att gräva eller dra upp levande exemplar med rötterna, och att plocka blåsippor för försäljning.

Blåsippa. Foto: Lars-Åke Janzon

Blåsippa. Foto: Lars-Åke Janzon

Litteraturtips

Linné skrev 1755

Växer här och där i skogar och enebackar, alltid på lundartade, ej på solöppna ställen. Kallas på Gotland killingeblomma, i Småland blåveror, i Värmland blåves, i Skåne blålock. Året innan blomman framträder, ligger den fullt utbildad inuti knoppen och kan då grävas fram med alla sina delar färdigbildade. Blåsippan börjar blomma då tjälen knappt gått ur marken, och står ända till dess tulpanen slagit ut. När blåsippans blomning börjar, då börja aspdungarna skifta i grått och björklundarna i rött, då leker norsen, då börja gräsen växa upp vid vattnet. Blåsippan går i spetsen för lundflorans skara.

von Linné, C. 1755, Flora svecica - Svensk flora. /i svensk översättning 1986./ (Forum, Stockholm.)

Innehåll på sidan

Sidan uppdaterad: