De gula blommorna hos hästhoven, som är samlade i korg, utvecklas på en fjällig stängel omkring 1-2 månader innan de rundat hjärtlika rosettbladen kommer. Hästhoven har en krypande jordstam som är vidsträckt och fjällklädd. Hästhovsblommor brukar besökas av övervintrande dagfjärilar som nässelfjäril, påfågelöga och citronfjäril, men även av sandbin (Andrena spp) och flugor (Diptera) som når den lättåtkomliga nektarn.
Hästhovens medicinska egenskaper har varit kända sedan den grekiska forntiden. Örtbladen som samlades in under juni-juli användes till dekokt, infusion eller te som medel mot hosta.
Hästhov. Foto: Lars-Åke Janzon
Förr i tiden användes även blommorna och rotstocken för samma syfte som bladen, och den senare användes dessutom till framställning av fnöske. Under första världskriget utnyttjades bladen i stor utsträckning som tobakssurrogat, och då fanns det en fabrik i Linköping för detta ändamål.
Namnet hästhov anfördes första gången 1589 i Sverige. Sedan dess har den kallats för många namn som hästhovsblad, hästblad, fålafot, hostört, hostgräs, hostkrydda, bröstört, lungört, skräp/skråp och tussilagblad, samt provinsiella namn som tjälagulle ("tjälblomma", Jämtland), tjälros (Dalsland), ringblomma (Jämtland), torskblad (Dalarna), anderslövare (Skåne), lapprova (Gästrikland), vattenblad (Medelpad) och surblad (Medelpad).
Hästhov finns utbredd över hela den Europeiska kontinenten utom i Portugal.
Författare Lars-Åke Janzon, fil.dr., Naturhistoriska riksmuseet