Fnösktickans fruktkroppar hittar man i Sverige oftast på björk och bok, sparsammare på andra lövträd. De är oftast hovformade, men fruktkroppar, som växer på bok, är ibland mer oformliga.
Hatthuden är hård och färgen är ljusgrå till mörkgrå, ibland med inslag av brunt. Fruktkropparna är fleråriga och sitter ganska löst fast på underlaget. Oftast räcker det att slå till dem underifrån med handen för att de ska lossna. Rörlagret växer alltid lodrätt. Om en stam med en ticka på går av och ramlar ned på marken så växer det ut en ny fruktkropp från den gamla och denna har rätt läge på rören. Teoretiskt skulle man genom att rulla stocken en liten bit då och då kunna få fruktkroppar att växa runt stocken och på detta vis få en originell prydnad till bokhyllan.
Tickan växer försommar till senhöst i flera år och sprider sina sporer på vårarna. Detta förfarande är ovanligt vad det gäller tickor. De flesta arter sprider sporer på hösten, och därför trodde man länge att fnösktickan var steril.
Fnösktickans fruktkroppar har i äldre tider haft stor ekonomisk betydelse som råvara till fnöske.
Fnösktickan till vänster har det karaktäristiska hovformade växtsättet, medan fruktkropparna till höger är ojämna i formen, vilket är vanligt för fnösktickor som växer på bok. Foto: Naturhistoriska riksmuseet (vänstra bilden), Klas Jaederfeldt (högra bilden).
Fnösktickans fruktkroppar är fleråriga. Under hatthuden finns poröst fnöske och en hårdare mycelkärna. Porlagret växer i tjocklek för varje år. Fnösktickan på bilden samlades in i Tranås i Småland 1948 av R. Rydberg, (S) reg. nr F5485. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar.
Fnösktickan sprider sitt vita sporpulver under en kort period på våren.
Fnösktillverkningens historia
Första gången som fnöske nämns (och då i samband med med eldslagning) är i en bok av romaren Plinus den äldre som levde år 79 - 23 F. Kr. Att det använts länge i Norden bevisas av att man hittat fnöske och fnösktickor i utgrävningar från stenåldern.
Fnösktickan var förr i tiden en verklig nyttoväxt som man förutom att plocka hem från skogen odlade med stor framgång. I Sverige planterade man gärna lövträd nära gårdar och byar, bland annat oxel, som ger extra stora tickor. I Danmark planterade man bok på fuktiga ställen, och när plantan vuxit i några år, böjde man ned toppen i marken och förankrade den. På detta sätt fick man bågar som växte sig grova, och när det var dags att skörda tickorna behövde man ingen stege.
Under 1800 talet fanns de stora tillverkarna av fnöske nere i Europa i orterna Augsburg, Frankfurt am Main, Nürnberg, Strassburg och Ulm. Ulm hade de mest kända fabrikerna, som levererade fnöske till stora delar av Europa. De kallade sin produkt för Ulmer Schwamm. De områden som levererade tickor till dessa fabriker låg förutom i närområdena i Böhmen. Från Sverige gick det också en del export, men fnösket från våra svampar blev hårdare, grövre och mera träaktigt än det mjuka och fina från Böhmen.
Vad användes fnösket till?
Fnöske har huvudsakligen tre användningsområden: eldslagning, sjukvård och kläder.
Fnöske till eldslagning
För att göra upp eld slog man gnistor med till exempel stål och flinta. Gnistorna samlades upp av fnöske så att detta började glöda. Därefter höll man näver eller annat brännbart material mot fnösket och blåste på glöden. Det brinnande näverstycket överfördes sedan till den riktiga brasan.
För att göra fnösket mera eldfängt kunde man dränka in det i en salpeterlösning och sedan låta det torka. Detta kallades luttrat fnöske.
Hur man framställer fnöske ur fnösktickor
- Hattskorpan, porlagret och mycelkärnan tas bort.
- Det obehandlade fnösket läggs några dygn i lutlösning eller kokas i vatten med tillsats av natrium- eller kaliumlut.
- Det kokta fnösket bankas sedan ut med en träklubba eller manglas ut till stora kakor av tygliknande konsistens. Det färdiga fnösket påminner om sämskskinn men är lättare och något brunare i färgen.
I 1800-talets stora fnöskindustrier kunde man banka ut en stor tickas fnöske till ca 1 m x 0, 5 m x 1,5 cm. En duktig utbankningsarbetare klarade av att banka 2-3 kg svamp om dagen.
Fnöske framställt av Klas Jaederfeldt.
Fnöske till sjukvård
I den samiska folkmedicinen har fnöske använts i en magisk medicinkur. Man antände små stycken av fnöske och placerade de glödande styckena på bölder eller på de ställen där man hade ont. Detta kallades att bränna tunder. Man kunde också bränna tunder utanför kroppen, på en sten eller ett träd.
Fnöske har också använts på sår som blodstillande medel. Genom kapillärkraften sögs blodplasma upp i det torra fnösket, och då koagulerade de röda blodkropparna fortare. Fnöske såldes på apoteken under namnet Fungus chirurgorum.
Textil användning
De sämskskinnsliknande sjoken av fnöske har använts till kläder. På Livrustkammaren i Stockholm finns en rock och en mössa gjorda av fnöske.
Bilderna ovan visar en mössa och en rock, båda gjorda av fnöske, som har mönstrats genom våtpressning i träformar. Plaggen, som finns på Livrustkammaren i Stockholm, är gjorda i början av 1700-talet. Ända in på 1920-talet tillverkades kläder av fnöske i Mellaneuropa. Bilderna är återgivna med tillstånd av Livrustkammaren.
Övrig användning
Fnösktickan kan användas till att färga garn. På ullgarn betat med vinsten och tennsalt ger den en guldbrun färg.
Inuti angripna träd bildas ibland långa vita mycelhudar, som brinner lika långsamt som fnöske. Dessa har använts i stället för stubintråd.
Fnösktickan kan också ge material till allehanda småslöjd.
Södertälje Svampklubbs ordförandeklubba har som huvud en fnöskticka. Denna är fastsatt med borrning och pluggning på en enstam som är vårhuggen. Om man hugger enen på våren när den savar, skalar bort barken och värmer den över eld, så får den en vackert svart färg.
Detta gäng med fnöskemuppar fanns i en affär i Jokkmokk. Sådana bygger du lätt av tre fnösktickor, ett skelett av virke, skumgummistoppning och lite päls av något slag.
Upp-och-ned-vända fnösktickor kan man dekorera med vad som helst och hänga upp på väggen. Fnösktickan är lätt att gröpa ur och i hålet som blir kan man göra en dekoration med till exempel dockhusmöbler.
Örhängen är lätta att göra av små fruktkroppar.
Text och foto: Klas Jaederfeldt