Hoppa till innehåll
Logotyp för Naturhistoriska riksmuseet
Logotyp för Naturhistoriska riksmuseet
Knölfoting

Knölfotingar, Squamanita

Släktet Squamanita, eller knölfotingar som de heter på svenska, är en av de mest underliga grupper av hattsvampar som finns. Inte bara för att de är sällsynta överallt, också för att de lever på bekostnad av andra hattsvampar och många arter kan producera två sorters sporer (basidiosporer och klamydosporer).

Släktet Squamanita, eller knölfotingar som de heter på svenska, är en av de mest underliga grupper av hattsvampar som finns. Inte bara för att de är sällsynta överallt, också för att de lever på bekostnad av andra hattsvampar och många arter kan producera två sorters sporer (basidiosporer och klamydosporer).

Den gemensamma och mest typiska karaktären som Squamanita har är förekomsten av mjuka och uppsvällda knölar av hyfvävnad som fruktkropparna växer ifrån. Först trodde man att knölarna var bildningar av hyfer som formade ett slags vilostadium; ett så kallad sklerotium. Det var bara för tjugo år sedan som man kunde konstatera av Squamanita är mykoparasiter. De producerar fruktkroppar på andra svampars fruktkroppar, som ibland är så deformerade att de inte går att känna igen och ser ut som klumpar. Många gånger visar de angripna svamparna sina typiska karaktärer i foten men hatten är inte utvecklad och istället växer knölfotingens fruktkropp (se bilden på Squamanita paradoxa.) Detta faktum har vilselett mykologerna under decennier. Av detta skäl har arter som tillhör Squamanita många gånger blivit placerade i olika familjer. Deras biologi innehåller också fortfarande många gåtor. Vi vet till exempel inte var för de är så ovanliga överallt när deras värdsvampar är vanliga.

I Sverige har man hittills funnit fyra arter. Alla är sällsynta och två av dem är rödlistade.

Slät knölfoting, Squamanita contortipes, har visat sig parasitera fruktkroppar av Galerina. I Sverige har arten ofta observerats tillsammans med honungshätting, Galerina pumila, och gräshätta, Mycena aetites, i betesmark där gräshakmossa, Rythiadelphus squarrosus trivs bra.

På liknande ängsmarker kan man med lite tur också hitta grynknölfoting, Squamanita paradoxa, som lever på ockragul grynskivling, Cystoderma amianthinum.

Doftknölfoting, Squamanita odorata, har en sötaktig lukt och växer i södra delen av landet. Troligen lever denna art på fränskivlingar (Hebeloma).

Rosafläckig knölfoting, Squamanita stangliana, är fortfarande betraktad av många mykologer som en russling (Rhodocybe) på grund av bland annat sina kantiga sporer. Arten lever förmodligen på gråskivlingar (Lyophyllum).

Släktet Squamanita är inte ensam bland svamparna i sitt levnadssätt. Titta gärna på Månadens kryptogam juli 2001 om du vill se andra svampar som växer på svampar.

Grynknölfoting, Squamanita paradoxa, insamlad av Juan Santos i Hönsgärde, Knivsta, Uppland 2004-09-29. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar.

Grynknölfoting, Squamanita paradoxa, insamlad av Juan Santos i Hönsgärde, Knivsta, Uppland 2004-09-29. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar.

Grynknölfoting, Squamanita paradoxa, Uppland, Knivsta, Hönsgärde, 2004-09-29. Man kan se gula gryniga fötter och hyllerester från en hatt tillhörande parasiterade fruktkroppar av grynskivling, Cystoderma amianthinum. De avbildade exemplaren finns nu i Naturhistoriska riksmuseets herbarium (se länk till herariematerialet nedan). Foto: Juan Santos.

Grynknölfoting, Squamanita paradoxa, Uppland, Knivsta, Hönsgärde, 2004-09-29. Man kan se gula gryniga fötter och hyllerester från en hatt tillhörande parasiterade fruktkroppar av grynskivling, Cystoderma amianthinum. De avbildade exemplaren finns nu i Naturhistoriska riksmuseets herbarium (se länk till herariematerialet nedan). Foto: Juan Santos.

Text: Juan Santos

Sidan uppdaterad: