Nästan när som helst på året kan man hitta örtaggsvampen, Auriscalpium vulgare. Fruktkropparna som kommer fram under sommaren eller tidigt på hösten är styva och sega och mycket hållbara. Ofta ser man fjolårets örtaggsvampar stå kvar långt in på försommaren.
Det kan se ut som om örtaggsvampen växer på marken, men i själva verket fortsätter foten ner under markytan. Om man följer den ner i jorden upptäcker man att den sitter på en murken kotte. Örtaggsvampens mycel lever på att bryta ner kottar som ligger helt eller delvis begravda i jorden. Det är vanligast att hitta svamparna på gamla tallkottar, men de kan också växa på grankottar.
Örtaggsvampen är en liten svamp med en tunn, elastisk fot som sällan blir mer än 10 centimeter hög. Foten är svartbrun och lite uppsvälld vid basen. Hela foten är täckt av ett små bruna hår. Den sitter fästad vid kanten av en hatt som för det mesta är njurformad men ibland rund. Hatten är brun och sammetsluden och känns läderartad.
På undersidan av hatten har örtaggsvampen taggar. De är förhållandevis långa (ungefär 3 mm) och bruna. På taggarnas yta bildas svampens sporer, som är vita och klotrunda. När sporerna mognar ser taggarna ut att vara överdragna med ett vitt puder.
Örtaggsvampen är ganska vanligt i södra och mellersta Sverige, och man kan hitta den så långt norrut som i Norrbotten. Eftersom den är så läderartad i konsistensen duger den inte till matsvamp.
Text: Monika Myrdal
Örtaggsvamparna på bilden plockades i skogarna kring Uppsala i oktober 1858 och avbildades av P. Åkerlund under ledning av mykologen Elias Fries. Originalet tillhör Naturhistoriska riksmuseet.
Örtaggsvampen växer på helt eller delvis begravda kottar. Akvarell av Petter Åkerlund utförd under ledning av Elias Fries. Originalet tillhör Naturhistoriska riksmuseet.
På undersidan av hatten har örtaggsvampen långa bruna taggar som så småningom pudras vita av sporer. Lägg också märke till den fint ludna foten och hattens ovansida.