Papegojvaxing

Innehåll på sidan

Utbredning
Ingen matsvamp

Papegojvaxingen, Hygrocybe psittacina, är både slemmig, grön och vacker. Namnet papegojvaxing syftar på färgen. Hatt och fot på unga fruktkroppar har samma gröna färg som en amazonpapegoja. Det gröna förändras med tiden fläckvis till olivgrönt och sedan gult, orange eller laxrosa. Ju mera svampen utsätts för solljus och torkar, desto snabbare skiftar färgen. Den översta delen av foten, som är skyddad under hatten, behåller den gröna tonen längst.

Hatten, som är klockformad hos unga fruktkroppar, blir så småningom utbredd med en liten puckel på mitten. Den blir ungefär 4 centimeter bred. Som alla vaxskivlingar har papegojvaxingen glesa, grova skivor på hattens undersida. Om man låter en hatt ligga på ett mörkt papper över natten lämnar den ett vitt sporavtryck.

Hela svampen är mycket slemmig. Foten är så tunn och hal att det kan vara svårt att få grepp om den när man ska plocka svampen.

Herbariematerial av papegojvaxing. Svamparna samlades in på Ledarön i Hölö socken i Södermanland av Klas Jaederfeldt den 7 augusti 1998. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar, föremålsnummer F47476.

Utbredning

I Sverige är papegojvaxingen ganska vanlig bland gräs och mossa i näringsfattiga naturbetesmarker och lövskogar. Jordbruksverket nämner den som en kvittensart som visar att ängsmarker och betesmarker sköts på ett sätt som är bra för naturvården. Den finns i hela landet utom längst i norr. I andra delar av världen trivs papegojvaxingen i andra naturtyper. I Nordamerika är den vanligast i redwoodskogar.

Ingen matsvamp

Papegojvaxingen är ingen matsvamp. Den är för liten och slemmig för att vara lockande att äta, även om vissa författare säger att den i princip är ätlig. Det finns också uppgifter om att den innehåller giftiga ämnen, så det är bäst att låta den stå kvar i naturen.

Text: Monika Myrdal