Slemsvampar* är en speciell organismgrupp som trots namnet inte är nära släkt med andra svampar. De har en del karaktärsdrag gemensamma med svampar och andra gemensamma med djur. Gruppen fördes förr till djurriket under namnet mycetozoa (svampdjur). En slemsvamp kan röra sig framåt över underlaget som en stor amöba medan den äter det som kommer i dess väg, till exempel bakterier, sporer och annat organiskt material.
Man känner till totalt cirka 450 arter av slemsvampar och av dem finns cirka 175 i Sverige. Oftast hittar man slemsvamparna i mörka och fuktiga miljöer i skogen. Där kan de växa på murknande träd och grenar, på bark och även på mossa och nedfallna löv. Antingen ser man dem i deras rörliga stadium, det så kallade plasmodiet, eller som fruktkroppar. Fruktkropparna kan vara stora och färggranna medan plasmodiet oftast ser ut som ett slemmigt nätverk. Slemhöljet skyddar plasmodiet från att torka ut, och där det krupit fram kan man ibland finna ett spår av slem.
En slemsvamp är trots sin storlek inte uppbyggd av många olika celler utan består av en enda stor, ofta nätaktigt förgrenad cell (ett plasmodium). En stor mängd cellkärnor och annat cellmaterial strömmar fram och tillbaka till plasmodiets olika delar. Vissa plasmodier är färggranna och synliga för ögat men många är så små att de är svåra att se. När miljön förändras, om det till exempel blir torrare eller om maten tar slut, avstannar plasmodiet i sin vandring och bygger i stället upp fruktkroppar som bildar sporer. Ur sporen kryper sedan en myxamöba eller en myxoflagellat, beroende på hur fuktig miljön är. Denna måste hitta en annan amöba eller flagellat att para sig med för att kunna bilda ett nytt plasmodium.
Fruktkropparna varierar i utseende och det är oftast dem man tittar på när man vill bestämma vilken art det är. Vissa arter har enkla sporangier, till exempel stiftsvamp. Hos andra har en mängd sporangier vuxit samman till en kuddliknande form, ett aethalium. Aethalierna är lätta att se och några har fått namn efter vad man förr tyckte att de liknade, exempelvis vargmjölk och trollsmör.
* Med slemsvampar avses här endast slemsvampar ur den vetenskapliga gruppen Myxomycetes.
Bild: Karin Larsdotter
1. Schematisk bild av ett plasmodium sett från sidan. Plasmodiet innehåller mängder av cellkärnor (prickarna) och omges av ett slemhölje. På bilden vandrar plasmodiet åt höger och lämnar efter sig ett lager av slem. Plasmodiet kan förflytta sig flera centimeter per dygn.
2. Fruktkroppar. Fruktkropparna kan vara skaftade sporangier som på bilden. Dessa kan ibland stå mycket tätt eller vara helt ihopvuxna så att de bildar ett s k aethalium. Varje fruktkropp avger en stor mängd sporer.
3. Sporer. Sporerna sprids med vinden och gror sedan vid gynnsamma förhållanden.
4. Myxamöba och myxoflagellat. Myxamöban kryper fram över underlaget, myxoflagellaten kan simma med hjälp av sina två gissel.
5. Kopulation (parning) mellan två myxoflagellater.
6. Zygot. Efter kopulationen sammansmälter cellkärnorna. Zygoten blir ett plasmodium som växer. Cellkärnan delar sig gång på gång så att det blir fler kärnor ju större plasmodiet blir.
Fruktkroppar av två olika slemsvampar. Arcyria nutans har enskilda sporangier med synligt gulaktigt kapillitium. Ceratiomyxa fruticulosa f. poroides har en vit fruktkropp som täcker underlaget och är fullt med porer i vilka sporerna bildas.
Röda nybildade sporangier av glansgryn (Leocarpus fragilis). Någon timme efter att bilden tagits hade de mognat och bivit bruna. Foto: Klas Jaederfeldt.
Bilden visar täta klungor av nybildade sporangier hos stiftsvamp (Stemonitis). När sporangierna mognar blir de nästan svarta och så småningom faller det yttre skiktet av och blottar spormassan som ligger blandad med ett nätformigt kapillitium, trådar som hjälper till med sporspridningen.
Färdigt aethalium av stor vargmjölk (Lycogala flavofuscum). Man kan se slemspåret efter plasmodiets slemhölje. Foto: Klas Jaederfeldt.
Nybildade fruktkroppar av trollsmör (Fuligo septica) på lingon. Foto: Åke Strid.
Torrt aethalium av trollsmör (Fuligo septica). Inuti aethaliet kan man se den mörka spormassan. Foto: Klas Jaederfeldt.