Kaklav

Fruktkroppar hos kaklav är inte ovanliga men ofta är den helt steril och förökar sig endast vegetativt med så kallade isidier. Dessa täcker stora ytor av bålen, särskilt de inre delarna, och ibland är endast de perifera loberna isidiefria. Isidierna är gärna lite bruna i topparna och eftersom de vanligen sitter så tätt bidrar det till att de centrala delarna av bålen ser mörkare ut än dess egentliga gulgröna färg.

Förväxlingsrisk finns med en annan vanlig Xanthoparmelia-art, smalflikad sköldlav (X. somloensis). Denna saknar dock helt isidider, men är i färg och växtsätt i övrigt mycket lik kaklaven. Två andra snarlika arter som ofta förekommer i samma miljö som kaklav är vinterlav, Arctoparmelia centrifuga och krumlav, A. incurva. Men varken vinterlav eller krumlav har isidier. Båda är också ljusa på undersidan av loberna till skillnad från kaklav som har mörkt bruna lobundersidor.

Ljusälskande art

Kaklav tycker bäst om att växa på öppna ljusa och luftiga platser t ex i hällmarker eller klippor och block i ängs- och åkermark. Den trivs också bra på rent kulturskapade underlag som tegeltak.

I igenväxningsmarker tappar ljusälskande lavar snart sin konkurrenskraft. Jag har under några år följt en kaklav vars växtplats drabbats av igenväxning. Kaklaven växte på ett stenblock intill ett litet torp. Torpet övergavs och marken runt omkring förbuskades. Den tilltagande skuggiga och fuktiga miljön gjorde det möjligt för cypressmossa, Hypnum cupressiforme, att etablera sig på precis samma plats som kaklaven. Trots att platsen röjdes ett par år innan den första bilden togs mäktade inte kaklaven med att återhämta sig utan den är nu näst intill utslagen av cypressmossan.