Lunglavarna, Lobaria

Släktet är utbrett över större delen av världen, med tyngdpunkt på områden med hög nederbörd. Alla de sex svenska arterna är mer eller mindre ovanliga och flertalet är hotade av luftföroreningar och skogsvårdsåtgärder.

Signalarter

Lunglaven (Lobaria pulmonaria) var länge det givna skolboksexemplet på en lav, eftersom den var stor, välkänd och i äldre tid flitigt använd som läkemedel mot lungsjukdomar (signaturläran; laven är nämligen lik en lunga). Numera har den gått starkt tillbaka i större delen av Västeuropa och i Sverige är den nu egentligen bara vanlig i äldre skogar med sälg- och aspinslag längs fjällkedjan. Lokalt kan man också hitta den i äldre ädellövsbestånd i södra och västra delarna av landet. Lunglav och skrovellav (L. scrobiculata) används också flitigt som signalarter i skogslandskapet, det vill säga de indikerar hög och skyddsvärd biologisk mångfald.

I symbios med cyanobakterier

Lunglavarna tillhör en större grupp lavar där lavsvamparna helt eller delvis bildar symbios med cyanobakterier (”blågröna alger”). Cyanobakterierna hos dessa ”cyanolavar” kräver dels vatten i flytande form för att kunna fotosyntetisera vilket gör att de är känsliga för uttorkning, dels leder deras kvävefixerande förmåga till att lavarna blir känsliga för ökad kvävedeposition från luften. Gruppen omfattar också t.ex. njurlavarna (Nephroma, Månadens kryptogam december 2003) och filtlavarna (Peltigera, Månadens kryptogam oktober 2000).

Hos lunglavarna har flera arter cyanobakterierna i särskilda samlingar, så kallade cephalodier, som hos lunglaven sitter inne i bålen men som hos jättelaven (L. amplissima) sitter utanpå bålen och ser ut som busklikt förgrenade svarta tofsar. Jättelavens cephalodier kan ibland hittas frilevande, och är ett bra exempel på en lav som ser helt olika ut beroende på om lavsvampen lever med en grönalg eller med en cyanobakterie. Jättelaven har en västlig utbredning i Sverige och är starkt hotad.