Masklav, Thamnolia vermicularis, är en märklig lav. Den har aldrig observerats med någon form av sexuell förökning. Den kan inte producera några sexuella sporer (meiosporer). Den har heller aldrig observerats med någon typ av specialiserad asexuell förökning. Den producerar inte några asexuella sporer, s k konidiesporer (mitosporer). Inte ens soredier och isidier, små, små specialiserade fragment av lavbålen som lavar ofta använder sig av för spridning, produceras av masklaven. Den producerar överhuvud taget inga spridningsenheter, vare sig sexuella eller asexuella.
Saknar spridningsenheter
Avsaknad av sporbildning hos masklav är i och för sig inte det märkliga. Det har observerats även hos andra lavar. Det märkliga är att trots den totala avsaknaden av spridningsenheter finns masklav ändå spridd på både det norra och södra halvklotets mer eller mindre alpina områden. Hur detta utbredningsmönster kommit till är något av en gåta. Bålen är ganska stor och består av 5-10 cm långa gråvitaktiga, masklika, ihåliga grenar som ligger direkt på marken eller är intrasslade bland mossa eller andra lavar.
Enda tänkbara sättet för spridning är att hela eller delar av bålen sprids. Det kan möjligen fungera för spridning inom ett avgränsat, vanligen sammanhängande geografiskt område, men knappast för så extrema disjunktioner (osammanhängande utbredningsområden) som masklaven uppvisar. Bara i Norden uppvisar masklav en tydlig disjunktion. Den förekommer i fjälltrakterna samt på Öland och Gotland, vilket man antar är ett senglacialt reliktmönster. Det förklarar dock inte den nord- och sydhemisfäriska utbredningen.
Masklav insamlad på Berings ö under Vega-expeditionen av Ernst Almquist. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar, föremålsnummer L65452
Långsökta förklaringsmodeller
De tänkbara förklaringsmodellerna för den globala utbredningen blir en aning långsökta, som att fåglar skulle flyga mellan de alpina områdena med bålfragment av laven på fötterna eller någon annanstans på kroppen. Man skall då ha i minnet att bålfragment är ganska stora och att sådan fragment inte har några som helst anordningar för att klibba eller haka fast vid fågelkroppen. Man kan också fråga sig vilka fåglar som har sådana flyttvägar att det täcker upp alpina områden, både longitud och latitud, mellan Europa, Nord-, Sydamerika, Afrika, Asien, Australien, m.m.
En annan, lika långsökt förklaring skulle vara att masklaven en gång i urtiden hade ett sammanhängande utbredningsområde som senare delats upp på flera, d v s ett vikariansmönster. För att denna förklaringsmodell skall hålla måste man gå väldigt långt tillbaka i jordens historia, till den senaste superkontinenten Pangea med efterföljande uppsprickning och kontinentalförskjutningen. Masklaven bör i så fall både ha utvecklats och tappat sin sexualitet redan för uppåt 200 miljoner år sedan.
Gammal art
Från ett vetenskapshistoriskt perspektiv är i alla fall masklaven gammal. Den beskrevs för vetenskapen redan 1781 av Olof Swartz under namnet Lichen vermicularis. Inga vetenskapliga namn räknas äldre än Linnés Species plantarum från 1753 eftersom det är bestämt att namnsättningen skall börja då. Släktet Thamnolia beskrevs först 1850 av den tyske lavforskaren Schaerer, men också det har svensk anknytning. Namnet Thamnolia fick nämligen Schaerer på förslag redan 1819 i korrespondens med den svenske lavforskaren Erik Acharius, även kallad "lichenologins fader".
Protologen från Olof Swartz publikation Methodus muscorum illustrata 1781. Naturhistoriska riksmuseets samlingar.
DNA-hjälp med systematiken
Eftersom masklav är helt steril har systematikerna svävat i ovisshet om var i systemet denna lavsvamp skulle placeras. Att det är en lavsvamp går att se men det går inte att på morfologisk väg säga till vilken grupp den hör, inte ens till vilken större grupp, sporsäcksvampar eller basidiesvampar. Först så sent som 1998 (Stenroos et al. 1998) kunde man med hjälp av DNA-data säkert placera masklav bland sporsäckvamparna och där inom ordningen Lecanorales och familjen Icmadophilaceae
Masklav finns i två varianter med olika ingående lavsyror. Den ena, Thamnolia vermicularis f. vermicularis, alltså huvudformen, innehåller thamnolsyra och reagerar negativt eller något rödaktigt vid belysning med ultraviolett ljus (UV). Den andra varianten, Thamnolia vermicularis var. subuliformis innehåller baeomycessyra och squamatsyra och reagerar med en guldgul färg vid UV-belysning. Ibland betraktas dessa varianter som egna arter.
Nyligen har en isländsk forskargrupp (Olafsdottir et al. 2003) funnit att masklav innehåller en immunologiskt mycket aktiv substans. Kanske kan masklav komma att användas inom medicinen i framtiden.
Text: Anders Tehler
Masklav i vanligt ljus (överst) samt belyst med ultraviolett strålning (nederst). Till vänster Thamnolia vermicularis var. vermicularis UV- samlad av Rolf Santesson i Torne Lappmark. Till höger Thamnolia vermicularis var. subuliformis UV+ gul samlad av Rolf Santesson i Härjedalen. Båda ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar, föremålsnummer L65439 och L65442. Foto: Anders Tehler.
