Släktet Solorina, säcklavar är till största delen bladlavar, ett fåtal är skorplavar, Tillsammans med släktet Peltigera, filtlavar bildar de familjen Peltigeraceae. I världen finns det ett tiotal arter säcklavar. I Europa finns det fem till sex arter (beroende på olika artsuppfattningar). I Norden är fem arter funna.
Utseende/Utbredning
Bålen är bladlavslik och varierar från några millimeter till över en decimeter. Översidan är grågrön till brun. Undersidan är orange, vit eller brun, till viss del med otydliga ådringar, utan underbark eller med underbark vid fruktkropparna. Säcklavar saknar isidier och soredier. Cephaloider finns antingen i märgen eller utvändigt på marken runt apotheciet. Fruktkropparna (apothecierna) som dels kan vara flata och tilltryckta eller skålformade i gropar på bålen, kan liknas vid säckar. Apothecieskivorna är rödbruna till brunsvarta. För att säkert kunna skilja arterna åt är antalet sporer i sporsäckarna en viktig karaktär, Hos de nordiska arterna varierar från två till åtta sporer.
Säcklavar växer företrädesvis på kalkhaltig jord, speciellt vanliga är de i våra fjälltrakter.
Artbeskrivningar
Här följer beskrivningar över de fem nordiska arterna.
Solorina bispora, tvåsporig säcklav har en bål som för det mesta är dåligt utvecklad, bara som en smal kant runt apotheciet, men kan bli så stor som upp till en centimeter, ofta med flera apothecier. Ovansidan är gulgrön till gråbrun, glatt eller sträv, undersidan är vit eller brun, filtartad. Cephaloider invändiga. Som det vetenskapliga namnet antyder (bispora) har denna art två stora sporer per sporsäck. Den tvåsporiga säcklaven förekommer i hela Norden, i Sverige från Härjedalen till Torne lappmark.
Solorina bispora, tvåsporig säcklav insamlad av A. J. Huuskonen i Enontekis lappmark, Finland, 1947. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar. (S reg. nr. F69215). oto: Christopher Reisborg
Solorina octospora, åttasporig säcklav. Bålen blir upp till tio centimeter stor. Översidan är gulbrun till brun, sträv. Undersidan är brun längs kanten, för övrigt vit, filtartad med långa vita rhiziner. Cephaloider invändiga. Arten har åtta sporer per sporsäck. I Norden finns den åttasporiga säcklaven i Finland, Norge och Island
Solorina octospora, åttasporig säcklav insamlad av Sten Ahlner i Norge, Oppland, Lom, 1949. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar. (S reg. nr. L56833). Foto: Christopher Reisborg
Solorina saccata, säcklav. Bålen blir upp till fyra centimeter, rosettformad eller oregelbunden. Översidan är grågrön till gulbrun, ibland pruinös mot lobändarna. Undersidan är filtartad, vit eller brun med långa rhiziner.. Cephaloider invändiga. Säcklaven har fyra sporer per sporsäck. Den finns i hela Norden. I Sverige förekommer den från Skåne till Torne lappmark, den är den vanligaste arten i släktet.
Solorina saccata, säcklav insamlad av Göran Odelvik i Gästrikland, Torsåker sn, 2000. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar. (S reg. nr. L13118). Foto: Christopher Reisborg.
Solorina spongiosa, smälkantad säcklav. Bålen består endast av en smal kant, sällan över en millimeter bred runt apothecierna. Cephaloiderna är utvändiga. De är blågrå, skorpformade till kornformade, de sitter på substratet runt bålen, även på bålkanten. Arten har fyra sporer per sporsäck. Den smalkantade säcklaven finns i hela Norden. I Sverige förekommer den på Öland, Gotland, Bohuslän, Västergötland samt från Södermanland till Torne lappmark.
Solorina spongiosa, smalkantad säcklav insamlad av S. Arnell i Västergötland, Österplana sn, Kinnekulle, 1950. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar. (S reg. nr. L26299). Foto: Christopher Reisborg.
Solorina crocea, saffranslav är den mest iögonfallande arten och den som enkelt går att identifiera. Bålen kan bli upp till åtta centimeter stor, med inskurna lober med uppstigande kant. Övansidan är grågrön till brungrön, glatt till rynkad. Undersidan är orange med rödbruna ådror. Cephaloider invändiga. Apothecierna är flata i nivå med bålen. Saffranslaven växer på såväl kalkhaltig jord som ej kalkhaltig jord. Den finns i hela Norden utom i Danmark. I Sverige finns den i Värmland samt Dalarna till Torne lappmark.
Solorina crocea, saffranslav insamlad av T. E. Hasselrot i Hälsingland, Färila sn, 1938. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar. (S reg. nr. F69217). Foto: Christopher Reisborg
Användningsområden
Saffranslaven har används till växtfärgning. I "Svenska lafvarnas färghistoria" av J. P. Westring (1805) tas en mängd olika färger (nyanser) upp. Färgen är gul till röd, med olika tillsatser kan man bland annat få färger som oliv, brun- och svartaktiga. Här är ett exempel: "15. Gulaktig Feuille morte på ylle, samt Noisette på silke.
Till 1 mark laf tages fint raspadt bly 12 lod, koksalt och saltpeter 2 lod af hvardera, samt helt litet destillerad vinättika ti behöfligt vattten som hålles 12 timmar i maceration och sedan 2 timmar i hetgörning med godset, då denna färg uppkommer."
Text: Göran Odelvik
Foto: Christopher Reisborg.
