Varglav, Letharia vulpina

Varglaven är en av våra mest färgsprakande lavar med sin nästan självlysande, gröngula färg. Den har ett buskliknande växtsätt med upp till fem centimeter långa grenar. Fruktkroppar är sällsynta. Istället för sporer förökar den sig vegetativt med hjälp av så kallade soredier, ett vanligt förökningsätt bland lavar (se Månadens kryptogam oktober 1997: blåslav).

Varglav växer helst på gammal torr ved. Gamla stubbar och torrakar av tall utgör det naturliga substratet men även byggnader av obehandlat trä kan tjäna som underlag. Även om varglaven aldrig varit särskilt vanlig är den nu sällsynt i Sverige efter en stadig tillbakagång under 1900-talet. De flesta förekomsterna finner man i norra Dalarna och i Härjedalen. Den växer inte norr därom men den har funnits på småländska höglandet där den dock inte har kunnat återfinnas på senare tid. I Småland växte den nästan utelutande på lador, klockstaplar och liknande kulturskapade lokaler. Den sydligaste kända förekomsten i Sverige är en gammal, enstaka kvarn på Öland på vilken den hittades i mitten av 1970-talet.

Det sägs att varglaven använts som varg- och rävgift. Laven innehåller en giftigt lavsyra, vulpinsyra, som angriper det centrala nervsystemet med andningsförlamning som följd. Därav släktnamnet Letharia vilket är härlett av Lethe, dödsrikets älv. För att nå god effekt bör giftet dock injiceras direkt i blodet, ett problem som löstes på så sätt att mald varglav tillsammans med krossat glas blandades in i kött som sedan lades ut åt vargarna.

Text: Anders Tehler