Forskarhistoria
Jacob Berzelius (1779-1848) föddes i Väversunda, Östergötland och växte upp under enkla förhållanden. Han hade läshuvud och kom trots sin torftiga uppväxt att studera medicin och kemi vid Uppsala universitet. Efter en inledande oavlönad karriär som adjunkt fortsatte han som fattigläkare i Stockholm. Hans vetenskaplig karriär sköt därefter snabbt fart och han blev 1808 ledamot av Kungl. Vetenskapsakademien, där han 1818 valdes till ständig sekreterare. Inledningsvis undersökte han mest mineral kemiskt och upprättade 1814 ett nytt mineralsystem, där deras kemiska sammansättning utgjorde basen – en systematik som än i idag ligger till grund för mineralens klassificering.
Han upptäckte nya grundämnen, beskrev de bestämda kemiska proportionerna, föreslog ett nytt symbolspråk för grundämnena, uppmätte atomvikterna för nästan alla då kända grundämnen, med mera. Hans omfattande lärobok i kemi översattes till många språk och blev en viktig källa för den fortsatta utvecklingen av kemin i världen. Efter Carl von Linné är han den främste svenska naturvetaren och en av världens främsta kemister någonsin.
Hans omfattande mineralsamling som legat till grund för många av hans kemiska undersökningar skänktes till Vetenskapsakademien och Naturhistoriska riksmuseet enligt hans testamente. Den avspeglar de många vetenskapliga kontakter han hade med världens dåtida aktiva naturvetare, eftersom han själv skrev alla etiketter med noteringar om vem han fått proverna av.
Gustaf Flink (1849–1931) föddes i Västergötland och utbildade sig till folkskollärare i Göteborg och arbetade sedan i Stockholm under 1870-talet. Här kom han i kontakt med den nyetablerade Stockholms Högskola där han studerade kemi och mineralogi i början av 1880-talet. Flink visade sig besitta talang för mineralogiska iakttagelser och han fick 1883 följa med på Nordenskiölds Grönlandsexpedition, där han avsläppt på Island samlade in ett rikligt material av bland annat zeoliter.
Parallellt med studier och mineralogisk forskning etablerade han en mineralhandel och reste ofta till Norge och Ryssland, samt en gång till Grönland, för insamling och uppköp av mineral. Sin forskning i beskrivande mineralogi ägnade han främst mineral från Långban, Harstigen och Nordmark i östra Värmland, men även södra Grönland och Langesundsfjorden i södra Norge. Flink upptäckte och beskrev 21 nya mineral (till exempel långbanit, molybdofyllit, trimerit, narsarsukit, neptunit, synchysit).
Under åren 1906–1916 arbetade han som assistent på museet och etablerade en livlig bytesverksamhet. Som pensionär ägnade han sig nästan uteslutande åt Långbangruvornas mineralogi och tillsammans med malmskrädaren Karl Johan Finneman i Långban insamlades åtskilliga tusentals stuffer för framtida forskare att studera i museets mineralsamling.
Axel Hamberg (1863–1933) fick tidig skolning i naturvetenskapliga ämnen. Han utbildade sig vid Stockholms Högskola under Waldemar Christofer Brøgger, men disputerade vid Uppsala universitet i ämnet geografi 1901. Han utvecklade stor skicklighet inom både kristallografi och kemisk mineralanalys, och byggde under studietiden upp en omfattande mineralsamling. Hans mineralogiska forskning inriktades mot fynden av anmärkningsvärda, och även helt okända, mineral vid flera av de östvärmländska gruvfälten, däribland Harstigen utanför Persberg, som kom att bli hans favoritfyndighet. Han samlade gärna själv i fält, men köpte även material av lokala gruvarbetare för sin egen räkning.
Med tiden kom hans breda intressen att fokusera sig mot geografi i vid bemärkelse och han blev 1907 extra ordinarie professor vid Uppsala universitet. Här kom han att undervisa och leda utforskningen av Sareks fjällområde. Nästan varje sommar 1895-1931 arbetade Hamberg där och han är än idag intimt förknippad med detta.
Vid hans död tillföll mineralsamlingen Naturhistoriska riksmuseet genom testamente.
Sven Hedin (1865–1952) är en känd svensk upptäcktsresande, som utforskade relativt okända delar av Asien. Han var utbildad i geologi och geografi, med examen från svenska och tyska lärosäten, men finansierade sina efterforskningar med egna medel och med stöd från mecenater. Under en period av drygt 40 år ledde han fyra expeditioner till avlägsna och obebodda trakter av Centralasien, i Kina (Tibet, Xinjiang, Inre Mongoliet) och Tadjikistan (Pamir). Delar av samlingarna därifrån förvaras på museet.
Tillsammans med sina kollegor insamlade han över 2 500 bergartsprover i fält, av bland annat blåskiffer, mantelperidotiter, serpentiniter, granitoider, alkalina lavor, myloniter och sedimentära bergarter (sandsten, kalksten). Många av proverna är ej närmare undersökta.
Wilhelm Hisinger (1766–1852) fick som son till en välbeställd brukspatron i Skinnskatteberg möjlighet att studera bland annat kemi vid Uppsala universitet. Intresset för kemi, mineralogi och geologi tog han med sig hem efter att ha tagit över bruksrörelsen efter sin far. På sin fritid kunde han ägna sig åt privat forskning, med eget laboratorium och en med tiden omfattande geologiska och mineralogiska samlingar. Han reste mycket i Sverige och Norge och gjorde då noggranna geologiska iakttagelser som kom att ligga till grunden för många av hans publikationer, som han utgav på egen bekostnad. Han är den förste att göra omfattande karteringar av Sveriges berggrund och rentav den förste som upprättad geologiska profiler över större landytor.
Tillsammans med Jacob Berzelius upptäckte och beskrev han grundämnet cerium 1804 och han kom att få en avgörande betydelse för Berzelius vetenskapliga mognad och etablering i Stockholm under början av 1800-talet.
År 1823 donerade Hisinger en samling på drygt femhundra mineralprover från främst Sverige till Naturhistoriska riksmuseet, för att 1831 även skänka en nära dubbelt så stor samling av bergarter från Norge och Sverige. Dessa gåvor kom att bli viktiga för den fortsatta samlingens tillväxt under 1800-talet och många av hans bergartsprover hänvisar till hans publikationer och utgör på så sätt ett tidigt referensmaterial. Slutligen donerade släkten Heijkenskjöld 1920 hans privata mineralsamling till museet, omkring 4000 stuffer.
Adolf Erik Nordenskiöld (1832–1901) utbildade sig till mineralog i hemlandet Finland, som då var ett ryskt storfurstendöme, samt i Tyskland. Han kom till Sverige 1858 för att tillträda tjänsten som intendent vid riksmuseets mineralogiska avdelning, och stannade fram till sin död 42 år senare. Nordenskiöld var en av sin tids stora celebriteter, också känd som politiker, författare och kartograf.
Han ledde flera fartygsexpeditioner, till Svalbard (3), Grönland (2) och det arktiska Sibirien (3). Den mest framgångsrika och berömda expeditionen var den genom Nordostpassagen (Vegaexpeditionen 1878–1880).
Under den tid han var verksam utvecklades samlingarna väsentligt. Han samlade själv och genom ombud, bytte mineral med andra museer och köpte in från utländska mineralhandlare. Prover från polartrakterna och Skandinavien dominerar. Bland märkvärdigheterna återfinns ett 22 ton tungt block av gediget järn som han påträffade 1870 vid Ovifak på ön Disko (Uivfaq, Qeqertarsuaq) under sin första grönländska resa. Detta block finns nu utanför museets södra flygel, mittemot Vegaplatsen.
Nordenskiöld var även intresserade av meteoriter och växtfossil, och lade grunden till de samlingar som finns i museet idag. Bland hans mineralogiska arbeten kan nämnas upptäckten av det första talliummineralet, crookesit från Skrikerum (Östergötlands län), och beskrivningar av sällsynta blyrika mineral från Långban (Värmland): hyalotekit, ganomalit, hydrocerussit, ekdemit. De kemiska analyserna utfördes som regel av Gustaf Lindström (1838–1916), som under alla år var Nordenskiölds enda vetenskapliga medarbetare på avdelningen.
Hjalmar Sjögren (1856–1922) tog bergsexamen i Lund 1880 och fortsatte sin akademiska bana vid Uppsala universitet, där han efter doktorsexamen 1882 blev professor i mineralogi och geologi. I november 1901 utnämndes han till intendent vid mineralogiska avdelningen på Naturhistoriska riksmuseet efter Nordenskiölds död.
Sjögrens vetenskapliga arbeten omfattade framförallt mineralogiska och malmgeologiska problem. Han har genomfört undersökningar av sällsynta mineral från Nordmark och Långban i Värmland. En del av dessa mineral, som arsenaterna tilasit, retzian, adelit och svabit, var tidigare helt okända. Han malmgeologiska arbeten behandlade framförallt bildningen av järnmalmerna i Bergslagen och norska järn- och sulfidmalmer, till exempel Dunderland och Sulitelma.
Den 1 januari 1902 donerade han sin privata mineralsamling till Naturhistoriska riksmuseet i samband tillträdet som intendent. Det är den mest exklusiva som någonsin sammanställts i Sverige. Förutom en rad praktstuffer som inköpts runt om i världen, innehåller samlingen såväl hans egna som faderns, Anton Sjögren, originalmaterial till vetenskapliga arbeten. Sjögrens mineralsamling är idag utställd i sina originalskåp, med eleganta vitrinöverdelar och vackra intarsiadekorer.
