Samlingarnas tillkomst
Samlingarna har byggts upp under lång tid. Till de äldsta inslagen hör de som kommer från pionjärerna Carl Clerck (1709-1765) och Charles De Geer (1720-1778), båda verksamma i kretsen kring Carl von Linné.
Naturhistoriska riksmuseet grundades 1819 i och med att Gustaf von Paykull (1757-1826) donerade sin samling till staten, varav en viktig del var hans insektssamling. Museets förste intendent var entomologen Johan Wilhelm Dalman (1787-1828). Tidigt kom också de väldiga samlingarna från Carl Johan Schönherr (1772-1848) som bland annat omfattar en av världens viktigaste samlingar av vivlar (Curculionidae). Vetenskapsakademiens samlingar hade börjat byggas upp redan från dess start 1739, och införlivades i Riksmuseet. Via dessa, Paykulls och De Geers samlingar finns många av Linnélärjungarna och andra riktigt gamla samlare representerade åtminstone med enstaka exemplar, men även hela Adam Afzelius utbyte från Sierra Leone.
När museet delades upp i avdelningar var det Carl Henrik Boheman (1796-1868) som ledde den entomologiska verksamheten, och han reste omkring i Sverige och samlade i många år för att försäkra sig om att samlingen skulle täcka hela riket och vara ett riksmuseum värdig. Under tiden gjordes också de första större utländska insamlingsexpeditionerna, t ex med fregatten Eugenies världsomsegling 1851-1853, och J A Wahlbergs vistelser i Sydafrika under perioden 1837-1856.
Under slutet av 1800-talet var de naturvetenskapliga forskningsfärderna i hög grad inriktade på polarutforskning, och det entomologiska utbytet var av naturliga skäl begränsat. Men kring sekelskiftet och 1900-talets första decennier ägde en lång serie tropiska insamlingsresor rum som utgick från museet, med ett synnerligen omfattande entomologiskt utbyte som kom att bearbetas av världens experter. Det gäller t ex Yngve Sjöstedts resor till Kamerun och Kilimandjaro (1890-tal respektive 1900-tal), Abraham Romans resor i Amazonas och Eric Mjöbergs resor i Sydostasien och Australien (alla på 1910 och 20-talen), samt René Malaises resa till Burma 1933-1935.
Samlingarnas tillväxt idag
Samlingarna fortsätter tillväxa årligen. Dels är det amatörentomologer som donerar sina privatsamlingar, ofta minutiöst ordnade, etiketterade och hopsamlade under större delen av en livstid. Dels är det museets egna insamlingar, som ofta sker i anslutning till aktuella forskningsprojekt, på senare år t ex till biologiska hotspots som Madagaskar och Nya Kaledonien. Nuförtiden används i många sammanhang Malaisefällor, som René Malaise uppfann i anslutning till sin expedition till Burma. Malaisefällan har kommit att bli standard för insektinventeringar världen över. Ett pionjärprojekt för att utforska den svenska mångfalden av flygande insekter är Svenska Malaisefälleprojektet som drevs av Naturhistoriska riksmuseet 2002-2006 och idag sköts från Station Linné men alltjämt bidrar till våra samlingar allteftersom materialet identifieras. Även andra inventerings- och forskningsprojekt berikar våra samlingar kontinuerligt.
Typexemplar
De entomologiska samlingarna innehåller många typexemplar, de ursprungliga exemplar som arten fått sin vetenskapliga beskrivning utifrån och som har en särskilt status som referens för namnet. Dessa efterfrågas i stor utsträckning av forskare från hela världen. Mängden beror på att väldigt många framstående entomologer varit verksamma vid museet eller skänkt sina samlingar hit, men även på att experter världen över bearbetat t ex expeditionsmaterial som förvaras här. Typbeståndet håller fortfarande på att inventeras, men det kan röra sig om ungefär 75 000 exemplar av 35 000 olika arter. Den allra största delmängden är skalbaggarna med ca 30 000 typexemplar, men mängden typexemplar är stor även bland steklar, tvåvingar, rätvingar, halvvingar, fjärilar, nattsländor, termiter och spindlar.
.jpg)
